Jämna det med marken (allt)
Kategori: Allmänt
I tre dagar har jag varit på ett riktigt uselt humör. (Ja, jag anser att jag i vanliga fall har ett trevligt och glatt humör.) Jag kan, som tur är, behärska mig på min arbetsplats. Gud, vad jobbigt det hade varit annars! Nu börjar jag dock bli riktigt trött på att vara den här sura, bittra, lättirriterade, bråksugna, martyriska, trötta personen. Jag har dessutom ingen ork till någonting och blir helt slut av att bara gå en liten hundpromenad. Igår tvingade jag dock ut mig själv att gå i två timmar med hundarna (och det var inte för min egen skull, det ska gudarna veta). På tillbakavägen övervägde jag att lägga mig i vägkanten och spela avsvimmad tills någon hittade mig. Dock är det rätt svårt när man samtidigt ska hålla i två koppel. Jag tog mig i alla fall hem. De sista metrarna kände jag mig som ”Barnen på Frostmofjället” eller vad det heter. Väl hemma dammsög jag, torkade golven, la i tvätt, bytte lakan och ställde mig sedan för att baka en sockerkaka eftersom jag har blivit besatt av tanken på sockerkaka då vi pratat om detta under till bakverk på jobbet.
Att baka en sockerkaka är lätt. Det vet alla. En 6-åring kan baka en sockerkaka. Många människor har säkert receptet i huvudet. Inte jag. Men jag har den rutiga kokboken som alla svennebananer har hemma så jag följde receptet och instruktionerna till punkt och pricka. Nöjd med mig själv kröp jag sedan upp i soffan med både tv, bok och telefon (eftersom jag är för rastlös för att bara ägna mig åt en av sakerna). Efter prick 35 minuter gick jag ut i köket, stack en provsticka i kakan (så moget) och gjorde bedömningen att den behövde stå inne en stund till. Efter ytterligare 8 minuter gick jag ut igen och kollade till den. Den såg utmärkt ut. ”Tag ut kakan och stjälp upp den på ett galler.” Sade rutiga kokboken. Ok, tänkte jag, då gör jag det. Jag skakade och skakade. Kakan ville inte ut. Jag skakade och bankade. Nu ville ca 1 dl av kakan ut. Den rann ut över gallret och droppade ner på köksbänken och ströbrödet fastnade i det citronsmakande kladdet och blev som lim på bänkskivan. Jag blev så arg så jag inte visste var jag skulle göra av det. Jag tog kakjäveln och hivade in den i ugnen igen. Nu med et stort hål i mitten. Sen fick den stå där tills jag inte orkade vänta längre och när jag tog ut den var det fortfarande hål i mitten. Den var jättegod. Visst. Men jag kände mig som en funktionshindrad, misslyckad hemmafru som inte ens klarar av att baka en sockerkaka. Jag skar en stor bit som jag snabbt tryckte i mig och skyllde sedan på en råtta när H kom hem. Sen åt vi pannkakor. Jag sa att jag ville ha 5 stycken. Det fick jag inte för pannkakorna fastnade i stekpannan fast det inte var jag som stekte dem. Detta gjorde mig, naturligtvis, ännu argare.
-”Har du mens”? tänker en del dumhuvuden nu. Det är sådana människor som tror att tjejers känslor enbart hänger ihop med detta kroppsliga fenomen. Nä, jag har inte mens. Inte PMS heller och inte är jag lite gravid. Jag vet inte själv var denna agg kommer ifrån. Jag måste ha blivit drogad (som alla som blir för fulla säger varje gång det händer något oväntat som det lätt gör när man blir för full). Hejdå, god natt och med anhållan om ett glatt återseende!
