Vargmat
Kategori: Allmänt
Idag kollade jag, som vanligt, på tv när jag åt min frukost. Rätt som det var kom de lokala nyheterna på.
De brukar vara ganska skrattretande tycker jag men inte idag. En varg har skymtats inte mindre än tre gånger i närheten av Dummemosse. Hade det inte varit för att den även hade attackerat en hund så hade jag inte trott på det. Jag menar, man vet ju hur folk är. Ser de någonting större än en katt i skogen så är det ju självklart en varg. Detta tog jag dock på allvar. Jag blev jävligt upplivad. (Eller som jag sa till L, "det känndes som att jag vaknade till liv"!)
Jag ringde genast två systrar som jag skulle kunna tänka mig vara intresserade av vargsafari men tyvärr var den ena på väg till skolan och den andra var i stallet. Jag ville ju helst inte åka själv. Inte för att jag är speciellt rädd att bli attackerad men om vargen skulle vara sugen på hund så är det kanske lättare att skrämma bort den om man är två modiga "vuxna". När ingen av dem kunde funderade jag ändå på att åka själv:
-"Men gör inte det." (Sa L.)
-"Varför inte".
-"Men tänk om den attakerar".
-"Ja, men jag lär ju inte dö. Den kommer ju liksom inte äta upp mig. Fast i och för sig, om den skulle göra det så vore ju det verkligen det häftigaste sättet att dö på. Då vill jag ha en gravsten som ser ut som en varg med öppen mun och så kan man ana mig där nere i magen."
-"Okey".
Nu blev det inte så att jag åkte i alla fall. Det hade ju varit lite pinsamt att stå där i Jnytt sen med två tomma koppel och erkänna att man for upp som en raket till Dummemosse efter att ha sett nyhetsinslaget på tv...
Jnytt: -"Såg du inte att det var en annan hundägare som blivit attackerad och att hunden höll på att stryka med?"
Jag: -"Jo, men jag tänkte att jag skulle skrämma vargen om den kom."
Sen hade man ju varit utdömd som en vargälskande hundhatare for life.
