everybodyknows.blogg.se

En fras som jag tycker mig höra ganska ofta är följande:

"Good things happens to good people". Hur kan man säga nåt sådant? I samma stund som man säger det så säger man ju samtidigt att "bad things happens to bad people". Okey? Så människor som har råkat illa ut på ett eller annat sätt de förtjänar det för de är bad? Äh, det är lite som det där jävla påfundet att om man exempelvis föds med en missbildning så är det ett straff för att man var en dålig människa i sitt tidigare liv. Det finns ju en del sekter som tror på sån skit. Jag gör det inte. Och jag tror inte heller att "good things happens to good people". Jag tror att alla får en del good och en del bad. Sen är det ju också väldigt få människor som är goda rakt igenom. Jag känner typ ingen.

 

Anledningen till att jag kom att tänka på detta var i alla fall, nu blir det djupt mina vänner, att det är så många saker som jag har "fått" utan att behöva kämpa. Eller också så har jag kämpat utan att vara medveten om det. Jag vet inte.

Any way, när jag var liten så ville jag ha en bondgård. Jag fattade väl inte att det är ett heltidsjobb som förmodligen är väldigt slitsamt. Jag föreställde mig bara att jag gick omkring till djuren och klappade dem och matade dem lite grann.

Min högsta dröm har dock alltid varit en egen hund. En gång var mina grannar hundvakter åt en cockerspaniel (en röd) och en labrador. Jag var väl typ 5 år men jag fick i alla fall hålla i kopplet lite. Sedan dess har jag alltid velat ha en svart labrador. Helst en som drog mycket i kopplet så att det blev roligare att hålla i.  -"Du får skaffa en hund när du är vuxen." Sa min mamma och pappa alltid när jag tjatade. Men jag ville ju ha en hund NU för när man är vuxen kan man ju inte springa på en äng och göra indianhopp med hunden glatt stretandes i kopplet för då har man ju bröst som är i vägen, tänkte jag. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det här med brösten skulle förstöra hela upplevelsen. Konstigt, jag vet, men jag var väldigt mycket som en kille när jag var liten. Dock har jag nu, inte bara, en svart labrador utan även en liten vit och busig hund och båda drar jättemycket i kopplet! Och de där brösten som jag inte ville ha-de är inte alls i vägen när man vill göra indianhopp på en äng. Jag har dessutom, alldeles snart, ett hus på landet och om H får bestämma så har vi nog både höns och en getabock snart. Konstigt hur saker blir som man har drömt om utan att man egentligen vet hur det gått till.

 

En annan sak som jag alltid önskat mig är en storebror. Det är ju en önskan som är i princip omöjlig för föräldrar att uppfylla men jag fantiserade om att det en dag skulle dyka upp en storebror som varit ute och rest i typ 10 år. Det blev ju inte så, såklart. Men en dag fick jag en bonusbror. En lillebror, i och för sig, som var helt vild och hoppade i soffan första gången vi träffades men som sedan växte till sig och blev både en rolig lillebror och en beskyddande och hjälpsam "storebror" i ett! Tyvärr fick vi inte behålla våran bror så länge och jag saknar honom varje dag. Men jag vet att han är en ängel nu. En tuff ängel med tatueringar som kör bil i himlen alldeles för fort och som alla änglatjejer blir kära i.

Jag förtjänar säkert inte allt fint som jag har fått. Jag förtjänar inte heller den sorgen som det innebär att mista ett syskon. Det förtjänar ingen. Men vad jag vill ha sagt med detta är att bra saker och dåliga saker händer alla människor. Och man kan få precis alla sina drömmar att slå in men man ska inte ta för givet att de varar för evigt.

Jag har fortfarande några saker som jag vill ska slå in. Och det kommer de att göra för eller senare. Men jag säger inte vad det är förän det har hänt.

Hoppas ingen har tagit illa vid sig av ärligheten i detta inlägg, ibland kan jag faktiskt vara allvarlig också. Men bara korta stunder.

 

Mmmm! Nu har jag betalat denna månads räkningar (förutom all skit som dras på autogiro alltså). Det är nåt nästan sjukligt i den njutning som det ger mig att göra den viktiga saken. Det är en blandning av självbelåtenhet, viktigpetterhet och glädjen över att kunna försörja sig själv.

 

Jag har åter fått det bekräftat. Det är bättre att handla mat av en man.

 

Man får (nästan) alltid mer mat när det står en man på andra sidan disken. Och tro mig, jag har hämtat mat på de flesta snabbmatsställena i den här stan. Idag var jag på Tortellini. Jag älskar deras pasta! Älskar! (Idag skulle jag dock köpa en sallad eftersom jag inte orkade vänta 5 minuter på att få min mat.)

Till mitt förtret så dyker en kvinnlig personal upp bakom disken. Hon fyller upp hela plastskålen med isbergssallad så att hon absolut inte ska få plats med de goda (och dyrare) ingridienserna. Hon lägger i två (2!) tomatklyftor och jag skojar inte när jag säger att hon räknade ärtorna så att jag inte skulle få för många. Jag ville även ha parmaskinka i min sallad. Jag fick en skiva! Så jävla snålt. När jag har hämtat sallad där tidigare och det har stått en man bakom kassan så har salladsbunken sett helt annorlunda ut. Samma sak gäller på flera andra ställen. Det är bekräftat, av ingen mindre än mig själv, så det är inget att orda om. Frågan är bara varför det blir så här..?

Kan det vara så att andra kvinnor tycker att jag borde äta mindre för att de tycker att jag är tjock? Nä, det känns inte troligt. Varför skulle det vara ett problem för dem?

Tror de inte att jag kommer orka mer mat eftersom de själva äter ungefär en barnportion och sen är "proppmätta" (läs:egenligen fortfarande hungriga men det är ju okvinnligt att äta mycket)?

I så fall kan jag säga att - jo, jag kan äta som en riktig jävla skogshuggare så jag kommer inte att slänga er dyrbara mat även om det får mig att framstår som en riktigt glupsk, manhaftig person.

Är det kanske så att de bara är snåla? Ja, kanske, men varför skulle de bry sig om att det går åt lite mer mat om det inte ens är de som äger restauraneng/fiket/cafét?

Eller är det bara så att kvinnor överlag inte tycker att jag ser ut som en person som förtjänar att äta? Ja, det verk ar mest troligt. De missunnar mig ett rejält mål mat! Kanske ser de när jag parkerar min bil 1 meter från ingången och masar mig in och kanske syns det på mig att jag är en lat och bekväm männsika som aldrig har brytt mig om att lära mig laga mat? Javisst, jag säger inte emot. Det är alldeles korrekt att det är så det ligger till. Men snälla, försök inte att straffa mig med en jävla barnportion för det! Jag betalar ju för maten och den är inte alltid så billig heller och då kan ni väl åtminstonde unna mig lite proteiner? Nästa gång ska jag beställa en sallad utan sallad och kräva att de fyller hela plastbunken med kött, för det är jag värd! Hör ni det alla snåla kvinnor bakom disken!

 

Ohhhiiii! Finns det nåt härligare än att vara ute och gå i novembersolsken med sina älsklingar (hundarna) och plötsligt överösas av pepparkakslukt! En pepparkakslukt som låg över hela Friaredalen dessutom så jag behövde liksom inte kliva ur den! Jag blev helt lycklig! Dessutom så gick jag och lyssnade på en podsändning av "Spanarna". Jag vet inte om det är ett ålderstecken men jag tycker att det är ett mycket underhållande program.

 

Jag lyssnar ofta på radio när jag är ute och går. Oftast dokumentärer eller samhällsprogram men jag har lyssnat på så himla många nu så idag gick jag på "Spanarna". Jag tyckte, som sagt, att det var väldigt kul och detta ihop med pepparkaksdoften gjorde mig så euforisk att jag gick och skrattade för mig själv. Följden blir ju också att när jag då pratar med hundarna så gör jag det väldigt högt, för att det gör man ju när man har lurar i öronen; -"Duktig Samba!" skriker jag och "-Nä, kom nu Love!" " -Nä, ni får inte skälla!" Ett par konstiga blickar fick jag men annars tycker jag att folk hade väldigt mycket överseende med både skratt och skrik. Det var inte så att de gick över till andra sidan gatan eller nåt. Men jag såg nog förvisso inte särskillt farlig ut i mina jazzbyxor, min stickade mössa och min väst från slutet av nittiotalet.

 

I helgen hade jag ju utställning. Jävlar vad konstnärligt det låter. Jag var uppspelt som en 4-åring på julafton men samtidigt så nervös att jag blev lite av en annan person. Jag var överlycklig och generad på samma gång.(Inte ofta det händer förresten.) Jag brukar ju tycka om att vara i centrum men detta var nästan lite over the top, så att säga. Jag visste inte vilken roll jag skulle ta. Mogenrollen eller barnrollen. Det blev en konstig mix. Sen gick jag ut på krogen och blev pojken med guldbyxorna. Festligt och helt i sin ordning då jag faktiskt spenderat ovanligt lite pengar denna månad. Nu är bensinpumpen på bilen sönder. Plötsligt inser jag att jag var lite väl rik i lördags. Men som vi brukar säga, det drabbar ju ingen fattig och på fredag är det löning igen och då är det ju skönt att man har hunnit göra av med lite av lönen sen sist! Hö hö hö, skrockar jag högeraktigt.

Jag funderar ofta på hur mina hundar skulle reagera om jag blev överfallen.

Eller nä, jag funderar på hur LOVE skulle reagera. Samba skulle sätta svansen mellan benen och pipa i högan sky. Det skulle förövaren förmodligen tycka var lika skrämmande som att få en vaniljbulle kastad på sig.

Men Love däremot kanske, kanske skulle angripa. Jag är väldigt nyfiken på detta. Undrar därför om det finns någon frivillig som kan tänka sig att ställa upp? Självklart kommer jag att ha Love kopplad så jag kommer ju inte att låta henne bitas eller så. Jag vill bara se hur hon reagerar.

Men, kära vänner, tänk nu inte ens tanken att "Hö hö, jag ska minsann smyga mig på Irene och skrämma henne lite." Det är nämligen så att jag är världens kanske mest lättskrämda person. Det är därför viktigt att jag är med på noterna när detta ska ske för annars finns det risk att jag överreagerar lite grann och utsätter dig för någon typ av vasst, penetrerande våld. Kanske har jag en liten täljkniv i fickan? Jag säger inte att jag brukar ha det. Men kanske har jag det just då. Och jag vill verkligen inte skada (döda?) någon. Jag vet ju liksom att det är jättesvårt att gömma en kropp så att inte hundarna hittar den (det har jag sett på Veckans brott).

Dessutom har jag drömt flera gånger att jag har dödat en annan människa och det har gett så kraftig ångest så det vill jag inte uppleva igen.

Men som sagt, du som är sugen på ett litet adrenalinstinnt äventyr-hör av dig så kan vi testa Loves försvarsinstinkter.

Idag kollade jag, som vanligt, på tv när jag åt min frukost. Rätt som det var kom de lokala nyheterna på.

De brukar vara ganska skrattretande tycker jag men inte idag. En varg har skymtats inte mindre än tre gånger i närheten av Dummemosse. Hade det inte varit för att den även hade attackerat en hund så hade jag inte trott på det. Jag menar, man vet ju hur folk är. Ser de någonting större än en katt i skogen så är det ju självklart en varg. Detta tog jag dock på allvar. Jag blev jävligt upplivad. (Eller som jag sa till L, "det känndes som att jag vaknade till liv"!)

 

Jag ringde genast två systrar som jag skulle kunna tänka mig vara intresserade av vargsafari men tyvärr var den ena på väg till skolan och den andra var i stallet. Jag ville ju helst inte åka själv. Inte för att jag är speciellt rädd att bli attackerad men om vargen skulle vara sugen på hund så är det kanske lättare att skrämma bort den om man är två modiga "vuxna". När ingen av dem kunde funderade jag ändå på att åka själv:

 

-"Men gör inte det." (Sa L.)

-"Varför inte".

-"Men tänk om den attakerar".

-"Ja, men jag lär ju inte dö. Den kommer ju liksom inte äta upp mig. Fast i och för sig, om den skulle göra det så vore ju det verkligen det häftigaste sättet att dö på. Då vill jag ha en gravsten som ser ut som en varg med öppen mun och så kan man ana mig där nere i magen."

-"Okey".

 

Nu blev det inte så att jag åkte i alla fall. Det hade ju varit lite pinsamt att stå där i Jnytt sen med två tomma koppel och erkänna att man for upp som en raket till Dummemosse efter att ha sett nyhetsinslaget på tv...

 

Jnytt: -"Såg du inte att det var en annan hundägare som blivit attackerad och att hunden höll på att stryka med?"

Jag: -"Jo, men jag tänkte att jag skulle skrämma vargen om den kom."

Sen hade man ju varit utdömd som en vargälskande hundhatare for life.

 

 

 

Svar: mycket.

Idag hittar jag detta fantastiska "öppna brev" till ett företag på Facebook. Det har ju blivit så jävla inne nu att skriva öppna brev till företag och klaga, alternativt höja till skyarna. Jag skiter i vilket men här någonstans går min gräns. Först trodde jag, naturligtvis att det var ett skämt men då jag ser att brevskrivaren själv har svarat på kommentarer till inlägget och (tydligen tagit illa vid sig av vissa av dem) så inser ja att, nä, detta är på riktigt. Läs gärna "brevet" först så ni fattar vad jag pratar om:

Well, har varit lite irriterad över den dåliga statistiken på bloggen ett tag. Efter senaste inlägget hade jag endas 39 besökare. Först blev jag förbannad men sen började jag tänka att okey, nu är det 39 personer som har läst. De 39 personerna är ju, till skillnad från många andra, ändå begåvade med nån slags humor. Så stärkt i min övertygelse om att detta ändå är e riktigt högkvalitativ blogg så fortsätter jag nu kampen. Kan säga att det även hjälpte till att A & M berättade att de var inne på bloggen flera gånger per dag och skrattade och önskade mer frekvent uppdatering! Ha ha! Dessutom tycker jag själv att det är fantastiskt kul så I keep up the GOOD work!

 

Vad ska jag prata om idag då? Jag får ju inte vara negativ och bitter så jag får väl istället ta tillfället i akt och tacka vårdcentralen för det utmärkta bemötandet jag fick via telefon när jag för andra gången på en vecka insjuknat i magsjuka...(?) Ja, IBS är det inte för det är rent av skoj jämfört med detta. Jag fick även det exellenta rådet att:

"Undvika stark mat, kaffe och nikotin och dricka mycket te och äta vitt bröd." Mmm...okey, vårdvcentralen jag fattar att det är helt olämpligt att klämma i sig en burk jalapenjos men jag är jädrigt hungrig och jag blir inte mätt på varmt vatten och deg. Men så följde jag inte rådet heller utan klämde istället i mig 3 lussekatter från Seven Eleven. Och inte blev jag mer sjuk av det. Visserligen inte frisk heller men det hade jag la inte räknat med!

 

Nog om det! Nu ska jag skriva lite om det nya tillskottet i familjen med 100 olika efternamn. Nämligen lilla Lea (f.d Nala). Lea är ca 12 centimerer hög, rund som en kanonkula, har små knubbiga (men ack så snabba) ben, ett litet ihoptryckt ansikte och en stor mun. Lea är en Engelsk Staffordshire bullterrier, en hundras som jag vanligtvis brukar vara lite halvrädd för men nu är Lea endast 9 veckor och så söt så att jag får tårar i ögonen när jag ser henne! När hon och Samba "leker" (läs: försöker döda varann) så ser man bara ett svartvitt nystan som rullar fram över golvet och låter väldigt mycket. Oftast har de väldigt kul men ibland får vi bryta in och dra isär nystanen när den ena vill bita den andra lite för intensivt. När man lyfter upp Lea känns det precis som att lyfta upp ett bowlingklot fast varmt och mjukt! Så kompakt är hon! Jag ber till gud att Lea inte ska bli stor och otäck för då ska jag minnsann påminna henne om att hon en gång var ett litet litet mjukt klot som man kunde lyfta upp i famnen och pussa på magen!

 

Jag ska inte tjata mer om hundar (det är ju faktiskt ingen hundblogg) men idag kom jag på min något understimulerade Samba med attt riva sönder ett papper. -"Vad gör du"! Röt jag och stegade fram mot vaniljbullebollen Samba. Då såg jag till min stora glädje att hon på något sätt letat fram ett gammalt inbjudningskort till vår nyårsfest 2008/2009. Och vilket jävla kort sen! Herregud, hade man tackat nej efter den inbjudan hade man varit dum i huvudet. Särskilt med tanke på informationsrutan med tillhörande bild:

Jaha, min syster påtalade att folk inte gillar att läsa om arga och ledsna saker. Så jag får väl försöka glatta till det hela lite grann. Dagens ämne är reklam och de saker som retar mig i denna.

1. Lendo

Okey, hur tänkte ni här? Vilka personer framstår som mest professionella i samhället? Hur ser en människa ut som man kan lite på och som man inte tvekar att låna pengar av? Är det en allmänt välklädd person? Kanske i kostym, glasögon, korrekt frisyr, ett allmänt vårdat yttre och med ett avväpnande leende? Nej. Det är rödhåriga kvinnor som besitter alla dessa kvalitéer. Spelar det då roll vilken röd nyans håret har? Nej. Det kan vara allt från illrött till mer brandgult. Det vilktiga är att det är rött, gärna axellångt och sitter på en kvinna. Om den ordinarie kvinnan i reklamen inte längre vill medverka är det bara att byta ut henne mot en annan rödhårig kvinna. För det vet ju alla att rödhåriga kvinnor de kan man alltid lite på. Tryggt, bekvämt och säkert. Finns det någon undersökning som är gjord på detta ämne? Är rödhåriga mer pålitliga och professionella? Jag hade så gärna velat vara med på det mötet när de planerade den reklamfilmen. Det är så sjukt.

 

2.Nu till den värsta bove i dramat. Nämligen Vitaeprov. (Läs: vitaprov.)

Vad i hel.... Exempel ett:

-"Även att jag har lagt min skitkarriär på hyllan vill jag kunna hålla igång och vara rörlig." Ja, jag fattar att han säger SKIDkarriär men varenda gång jag hör det så låter det som att han säger skitkarriär och jag tänker att ingen karriär i världen kan vara uslare än att tvingas göra reklam för Vitaeprov.

Det finns även en annan reklam för samma produkt där en kvinna i ca 40 års ålder, iklädd skrikrosa linne, löparbrallor och löparskor småjoggar i en allé. Sedan stannar hon upp och pratar lite om Vitaeprov. När hon har pratat färdigt passerar ett äldre par med en hund. Man förstår att det ska verka som att de passerar förbi helt spontant och inte har fått betalt för att vara med i reklamen. När de passerar skriker Vitaeprov-kvinnan:-"Bra tempo där!" Varpå det äldre paret ler lite generat. Jag fattar att man ska få nån slags småstadskänsla där allt är mysigt och trevligt och alla hejar på varann och framför allt hejar-på varann. Men för fan! Jag hade blivit SÅ provocerad om denna neonklädda, käcka, blonda kvinna hade tagit sig friheten att bedömma mitt tempo när jag är ute och går!

-"Bra tempo där"!

-"Ursäkta? How are U to judge"?

Nä, fy. Det lilla äckliga Vitaeprov-samhället vill då inte jag bo i. Hejdå.

Ja herregud. Nu är väl måttet rågat, om man säger. Ni som tar del av mina glädjerika uppdateringar på facebook vet naturligtvis om att jag nu lider helvetets kval på grund av den så kallade "flunsan" eller vad fan det är. Positiv, som jag är, tror jag själv snarare att jag fått en svår kronisk magsjukdom, Typ Crohns eller kanske rent av tarmcancer. Eller varför inte ett sjuhelvetes IBS-skov som kommer att försätta mig i husarest för resten av livet...? Ja, inte vet jag men vi får väl försöka hoppas på "flunsan" i alla fall, Skulle det sen vara något annat får jag väl överväga att operera bort en stor bit av kroppen och ersätta den med typ plast eller nåt. Inte vet jag.

 

Jaja, nu orkar jag inte fördjupa mig mer i det, jag är redan nedstämd så det räcker.

Här ligger jag ihoprullad i ena hörnet av jättesoffan, bästaste platsen - som jag inte behöver slåss om för ingen vill ju vara med en magsjuk. Jag lyckas till och med få i mig både mackor och vitt bröd. Men jag mår ju illa. Och det är ju rätt störande. Men så slår mig ett riktigt stjärnskott! Jag kommer på att det ligger en polkagris i skafferiet. Visserligen en vinst sen en tävling på midsommar 2012, men vadå? Polkagrisar blir aldrig för gamla...trodde jag. För vad händer med den pigga stången när jag, omsorgsfullt, sliter av pappret? Jo den går i bitarna två! Detta hindrar dock inte mig. (Jag dricker för gammal mjölk också) så jag tar ett litet musbett i den gulnade stången. Men ack, all spänst är borta...jag får endast några smulor i min mun. Torra smulor som, jag misstänker, inte kommer att dämpa mitt illamående det minsta. Besviket lommar jag tillbaka ut till soffan och skriver ett uppgivet inlägg på facebook. (Jag har ju liksom ingen att prata med och nån måste ju få tal del av min misär.)

 

Nu har jag dock kommit över även denna besvikelse-det blev ju trots allt en väldigt givande berättelse på bloggen. Appråpå det så måste jag passa på att skriva en liten sång här som jag & Ann hittade på när vi var i mellanbarns åldern. Här kommer den:

"Polkagrisar smakar fisar.

De är giftiga och inte bra.

De klabbar på händer och fastnar i tänder.

Turisterna äter dem var da´"

Fan vad bra påkommit av två rätt små barn. Sant är det också.

 

Ja ja, en sista iakttagelse. Lyssnar nu på "klassiksa julsånger", svenska sådanna. (Har man röda velourbyxor på sig blir man ju rätt sugen på julen.) Och då, till mitt förtret naturligtvis, visar det sig att flera av låtarna innehåller så kallade barnkörer! Usch! Det kan bara inte bli bra! Visst, jag älskar när mina syskonbarn lussar med lussedräkter utanpå overallerna (då luciatågen tydligen MÅSTE vara utomhus nu för tiden pga. allergi eller nåt och det är så kallt så man nästan lipar men de är ju så söta så man står där i en och en halv timme ändå).

Men snälla! Det är ju bara gulligt för att det är ens syskonbarn. De andra barnen varken sjunger ju fint eller är gulliga så varför skulle jag vilja höra en tramsig barnkör när jag vill njuta av lite julstämning i Spotify?

"-Nej tack till barnkörer i klassiska svenska julsånger", säger jag.

/Avdanakad velour-stång