I tre dagar har jag varit på ett riktigt uselt humör. (Ja, jag anser att jag i vanliga fall har ett trevligt och glatt humör.) Jag kan, som tur är, behärska mig på min arbetsplats. Gud, vad jobbigt det hade varit annars! Nu börjar jag dock bli riktigt trött på att vara den här sura, bittra, lättirriterade, bråksugna, martyriska, trötta personen. Jag har dessutom ingen ork till någonting och blir helt slut av att bara gå en liten hundpromenad. Igår tvingade jag dock ut mig själv att gå i två timmar med hundarna (och det var inte för min egen skull, det ska gudarna veta). På tillbakavägen övervägde jag att lägga mig i vägkanten och spela avsvimmad tills någon hittade mig. Dock är det rätt svårt när man samtidigt ska hålla i två koppel. Jag tog mig i alla fall hem. De sista metrarna kände jag mig som ”Barnen på Frostmofjället” eller vad det heter. Väl hemma dammsög jag, torkade golven, la i tvätt, bytte lakan och ställde mig sedan för att baka en sockerkaka eftersom jag har blivit besatt av tanken på sockerkaka då vi pratat om detta under till bakverk på jobbet.
Att baka en sockerkaka är lätt. Det vet alla. En 6-åring kan baka en sockerkaka. Många människor har säkert receptet i huvudet. Inte jag. Men jag har den rutiga kokboken som alla svennebananer har hemma så jag följde receptet och instruktionerna till punkt och pricka. Nöjd med mig själv kröp jag sedan upp i soffan med både tv, bok och telefon (eftersom jag är för rastlös för att bara ägna mig åt en av sakerna). Efter prick 35 minuter gick jag ut i köket, stack en provsticka i kakan (så moget) och gjorde bedömningen att den behövde stå inne en stund till. Efter ytterligare 8 minuter gick jag ut igen och kollade till den. Den såg utmärkt ut. ”Tag ut kakan och stjälp upp den på ett galler.” Sade rutiga kokboken. Ok, tänkte jag, då gör jag det. Jag skakade och skakade. Kakan ville inte ut. Jag skakade och bankade. Nu ville ca 1 dl av kakan ut. Den rann ut över gallret och droppade ner på köksbänken och ströbrödet fastnade i det citronsmakande kladdet och blev som lim på bänkskivan. Jag blev så arg så jag inte visste var jag skulle göra av det. Jag tog kakjäveln och hivade in den i ugnen igen. Nu med et stort hål i mitten. Sen fick den stå där tills jag inte orkade vänta längre och när jag tog ut den var det fortfarande hål i mitten. Den var jättegod. Visst. Men jag kände mig som en funktionshindrad, misslyckad hemmafru som inte ens klarar av att baka en sockerkaka. Jag skar en stor bit som jag snabbt tryckte i mig och skyllde sedan på en råtta när H kom hem. Sen åt vi pannkakor. Jag sa att jag ville ha 5 stycken. Det fick jag inte för pannkakorna fastnade i stekpannan fast det inte var jag som stekte dem. Detta gjorde mig, naturligtvis, ännu argare.
Idag vaknade jag och kände mig lika trött som igår och i måndags. Alltså, nu får det vara bra! Jag går och lägger mig igen nu och när jag vaknar hoppas jag att det har gått över så att jag med skratt och klang kan åka till jobbet och bidra till en aktivt positiv, lättsam och uppsluppen stämning! Yes, I can! (Obama.)
-”Har du mens”? tänker en del dumhuvuden nu. Det är sådana människor som tror att tjejers känslor enbart hänger ihop med detta kroppsliga fenomen. Nä, jag har inte mens. Inte PMS heller och inte är jag lite gravid. Jag vet inte själv var denna agg kommer ifrån. Jag måste ha blivit drogad (som alla som blir för fulla säger varje gång det händer något oväntat som det lätt gör när man blir för full). Hejdå, god natt och med anhållan om ett glatt återseende!
Wohoo! Reunion för mig och bloggen! Jag vet inte hur länge det kommer att vara men just nu känns det i hela kroppen att jag vill skriva. Idag är en bra dag. Jag har tatuerat mig och jag har köpt nya walkingskor som jag har invigt med en 8 kilometer lång promenad med hundarna. Det var under denna promenad som jag kom att tänka på dagens ämne och jag vill här med passa på att utfärda en varning! För dig som har tänkt skaffa hund någon gång i ditt liv, läs först följande varning!
Kameleonthund
Kameleonthundarnas valpar är mycket söta och det är det som är så farligt. Med sin tilltalande storlek (pyttesmå) sina hjälplösa pip och lite ledsna ögon faller man dit direkt. Uppfödare av dessa hundar annonserar gärna med ord som ”underbart gulliga minivalpar ” ”världens sötaste snöbollar” eller ”bedårande småvalpar” och när du sedan tittar på bilderna av valparna kan man inte påstå att uppfödaren talar osanning. Så du åker dit. Du har inte ens bestäm dig för att du vill ha en hund och du har än mindre bestämt dig för just dessa hundar men när du kommer dit och ser de pyttesmå, mjuka bollarna så lägger du genast handpenning på hela kullen.
Några veckor senare kommer du tillbaka för att hämta hem din flock. Valparna har förvisso växt en aning men de är fortfarande (nästan) precis lika söta. Nöjd och stolt över din bedårande kull åker du hem, intet ont anande.
Första tiden blir du glad när ALLA människor du möter vill klappa dina valpar men efter ett par dagar är det nästan besvärande. Om du bara visste vad som komma skall... Veckorna blir till månader och en morgon vaknar du upp och ser att valparna har genmanipulerats under natten! Plötsligt har du ett gäng tonårshundar hemma och de liknar inte alls de söta dunbollar du åkte hem med. Du tar dem till veterinären för något måste ha gått snett. Är de sjuka? Fick du med dig fel ras från uppfödaren? Eller har någon förgiftat hundarna med fulmedel? Nej, inget av det stämmer. Din valp håller på att transformeras till den fula tanthund den egentligen är. Valparnas näpna utseende dolde rasens egentliga fulhet! Du köpte något bedorande-det växte och blev fult.
Du tvingas nu att byta namn på alla valparna. De passar inte längre att heta ”Smulan” ”Mini” och ”Prick”. Du tvingas nu att börja kalla dem för ”Fiffi” ”Silvia” och ”Lady”. Alla vill inte hälsa på din flock när du går ut. Men alla tanter vill för de har ju haft precis en sådan hund innan de blev för gamla.
Du har svårt att vänja dig vid hundarnas nya utseende. Du försöker tänka att ”skönhet kommer inifrån” men du vet att det är en stor fet lögn. Tillslut har du i alla fall accepterat dina fula kamrater. De har ju som man säger ”ett trivsamt sätt” (i alla fall ibland) och efter 17 år i hundarnas sällskap har du blivit alldels hjärntvättad så när det är dags att köpa en ny kull tar du kontakt med din gamla uppfödare och kör på samma kameleonthund igen. Och så fortsätter det. Hela livet. Och du kommer att säga till alla att du ”har haft hund hela livet” men innerst inne vet du att du aldrig har haft någon hund. Du har bara haft kameleonter. Slut.
Fråga mig nu inte vilka raser jag syftar på. Ni vet. Alla vet. Det är bara sånt man vet. Vad är det för fel på dem då, undrar ni nu då. Inget, svarar jag. Det är bara det att ”what you see is not what you get”. Tänk på det.
