Viktig
Kategori: Allmänt
Det var riktigt kallt ute varpå jag valde att dra på mig mina termobyxor ovanpå mjukisarna. Det är hängsel på mina termobyxor. Jag tar alltid på dom också. Det känns så bra när byxorna verkligen sitter som gjutna på kroppen. Rätt som det är så säger min syster Ann, som råka komma ut i hallen: -"Irene, jag ser på dig att du känner dig viktig i de där byxorna". Under en tusendels sekund tänkte jag brista ut i ett: -"Nähe du! varför skulle jag göra det?" Men sen insåg jag att jo, det är ju det jag gör! Jag känner mig jävligt viktig när jag har termosarna på mig. Och nu menar jag inte viktig som en viktigpetter eller som en jävla präktig "jag-kan-de-här-med-att-klä-på-mig-i-kyla-förebild. Jag menar viktig som man känner sig när man klär på sig en uniform och typ går ut i strid! Jag känner mig tuff på ett pliktaktigt sätt.
Jag har tänkt på de där då och då sedan dess. Inte jätteofta men då och då. Så häromkvällen när jag skulle ut med hundarna igen i mörkret så kom jag på att:"nähe, dax för reflexer". Jag sträckte mig efter mina reflexband (såna man slår på runt hand-eller fotled) och i samma stund som reflexerna klatschades på plats infann sig känslan igen: viktig. Jag är en viktig person som måste ge mig ut i mörkret och jag är viktig för jag har reflexband på båda armarna.
Vid vissa tillfällen känns det dock inte lika viktigt och tufft med termos och reflexer. Det är när jag vid något tillfälle har begett mig ner till centrum iklädd ovanstående, eftersom det förmodligen kommer att vara mörkt när jag går hem. Väl i stan känner jag mig som ett förvuxet dagisbarn. Jag smyger ner reflexerna i jackfickan och låtsas att jag bara har väldigt tjocka, svarta jeans på mig samtidigt som jag sneglar på jämnåriga i tighta jeans, snygga stövlar och skinnjackor. Jaja, när är de någonsin viktiga any way. Slut.
