everybodyknows.blogg.se

Analyser av min omgivning på gott och ont. Mest ont naturligtvis. Det blir bättre så.

Min egen läkare (som inte finns)

Kategori: Allmänt

Ibland, nä rätt ofta faktiskt, blir jag förvånad över hur folk som själva jobbar inom vården eller i nära anslutning till vården verkar helt oförstående om hur saker och ting fungerar.
 
Exempel: för ett par veckor sedan var jag på apoteket för att hämta ut medicin. Jag ställde då en fråga till farmaceuten angående ett symtom jag haft och som jag misstänker är någon typ av biverkning. Den vänliga kvinnan bakom disken började genast slå i FASS på sin dator (någonting som jag naturligtvis redan gjort själv och verkligen inte behöver någon flerårig utbildning till men visst). Hon scrollade upp och ner i FASS en stund men verkade ändå osäker. Jag trodde att denna människa skulle ha alla mediciner och biverkningar i färskt minne för hon såg inte så gammal ut och borde inte ha glömt allt från sin fleråriga utbildning men kanske var just denna biverkning oerhört speciell. Inget ont om henne för hon försökte ju i alla fall. Det är nu det blir konstigt. Kvinnan öppnar munnen och säger följande:-"Jag är lite osäker men kontakta din läkare och fråga." Ja, det ska jag göra, säger jag och reser mig och går.
Jag har fortfarande inte "kontaktat min läkare". Det är nämligen inte så det fungerar i Sverige. Man har inte en personlig läkare som man har ett litet direktnummer till som man smidigt och avslappnat kan ringa upp när en fråga dyker upp eller när man börjar fundera på om de mediciner man har verkligen går att kombinera för att de skrivits ut av två läkare som är totalt ovetande av varann eller om man bara blir sjuk helt oväntat. Men apotekspersonalen verkar tro att det är så. Vårdcentralen verkar, konstigt nog också tro att det är så. -"Vad heter din läkare?" Den frågan har jag fått vid ett antal tillfällen då jag varit i kontakt med "min" vårdcentral. Ja, inte fan vet jag för det har väl aldrig hänt att jag fått träffa samma person två gånger? Tror ni att "min läkare" vet vad jag heter? Tror ni han/hon vet hur jag ser ut? Vad jag äter för mediciner? Det tror inte jag. Och om jag ska ha tag i den specifika person som skrivit ut just denna medicin till mig så lär jag få göra ett par försök att boka in en telefontid när just denne läkare kan tänkas avsätta 5 minuter till att ringa upp mig och då kanske jag kan svara om jag inte är på jobbet. För jag har faktiskt ett jobb vilket också verkar komma som en stor överraskning för all vårdpersonal.
 
Jag förstår att farmaceuten menade väl. Jag tror inte illa om alla människor. Men jag undrar om hon verkligen tror att det är så det funkar?
Tror hon att det skulle gå till såhär?
Jag tar luren och trycker in numret till min goda läkare som svarar efter två signaler:
-"Ja, hallå, det är Claes (eller vad han kan tänkas heta, säkert nåt på "C").
-"Ja,hej, det är Irene här. Din patient."
-"Ja, hej! Hur är det med dig? Kan jag stå till tjänst på något sätt?"
-"Jo, tack, det är bra. Jag hade bara en fråga om en biverkning på "X".
-"Ja, det vet jag att jag har skrivit ut till just dig ja. Låt höra."
 
Nej. Så går det verkligen inte till. Snarare såhär:
Jag kollar upp numret till VC och ringer. Jag ber dem titta efter vem jag var hos senast. Jag får information om att den läkaren är stationerad på 4 olika vårdcentraler och ev. kommer att vara på plats om 3 veckor men då har han inga telefontider. Dock kan jag få en telefontid om 5 veckor kl. 15:10. Då jobbar jag.
-"Men du kan väl gå ifrån en stund?"
-"Det kan bli svårt".
"-Ja, det är vad jag kan erbjuda."
Ja, men vet du vad? Då kan jag ha elektriska stötar i kroppen även i fortsättningen för det gör inte ont, det är bara lite läskigt och jag märker ju om mitt hjärta stannar och då kan jag ju bara ringa vårdcentralen så kanske ni har någon tid till någon annan läkare som kan få igång mig igen.
 
Jag förstår att äldre människor tycker att det här samhället inte är anpassat för deras behov. För det här samhället är fan inte anpassat efter någons behov.
Ibland blir jag själv irriterad när andra klagar över vården men jag är benägen att hålla med dem på vissa punkter. Som en del människor, bittert, undslipper sig "man måste vara frisk för att orkar vara sjuk"...det ligger nåt i det. Om inte annat måste man ha ett tålamod som räcker i evighet och vara så angelägen att man orkar pratat med röstbrevlådor tio gånger innan man får en mänsklig kontakt.
 

Koks och sånt som är konstigt

Kategori: Allmänt

Hm. Sedan igår kväll har jag varit på rätt dåligt humör. Orsakerna är flera och oviktiga för andra så vi skippar det men jag känner att jag, för mitt eget välmåendes skull, ska försöka undvika att titta för mycket på FB. Patetiskt. Att "försöka undvika" någonting som borde vara helt oviktigt. Ungefär som att jag skulle försöka undvika att äta saker som jag inte tycker om. Det borde liksom vara det lättaste som finns?
 
Dock är jag som alltid fylld av åsikter som jag känner att jag måste dela med mig av och då känns det som att de får komma ut här istället.
 
En sak som jag funderar mycket på just nu är kokain. Anledningen är att jag snart lyssnat klar på boken med samma namn (Kokain : drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman). And hell yeah, snacka om att få länder att falla samman MEN detta är till skillnad mot vad man kanske skulle kunna tro inte en stor fet propaganda-bibel mot droger. Nej, icke! I vissa fall beskrivs ruset på ett sätt som skulle få Nalle Puh att vilja dra en lina. Det är dock inte detta jag har reagerat på. Däremot är det statistiken om kokain och beroende. Enligt denna bok är det endast 7% av alla som någon gång provar kokain som väljer att ta det vid mer än första tillfället. 93% provar en gång och gör sen aldrig om det. Jämför det med statistiken för de som provar alkohol för första gången. Hur många tror ni provar alkohol en enda gång och sedan aldrig mer? Jag vet inte men det lär vara betydligt fler än 7%. Av dessa 7% som väljer att ta kokain är det endast ett fåtal som kommer att fastna i missbruk. Hur tror ni det ser ut för dem som dricker alkohol? Hur många fastnar? Jag är inte för droger. Jag är inte heller emot alkohol men dessa siffror får mig ändå att känna att det är en rätt konstig värld vi lever i. Av de som någon gång provat kokain var dessutom samtliga påverkade av alkohol vid detta tillfälle. Ja, ni hör ju själva.
Igår råkade jag se typ fem minuter av nåt program med Filip & Fredrik. Man hade bland annat klippt ihop en sekvens där Fredrik var mer eller mindre berusad. Det var i och för sig rätt kul men också lite obekvämt. Dock skrattade publiken gott. Tänk om man hade klippt ihop en sån sekvens där Filip var påtänd! Herregud, folk hade ju ramlat av stolarna.
Jag har aldrig provat kokain. Det är nog lika bra. Jag skulle säkert hamna bland de 7% som provade igen. Kanske skulle jag även vara en del av den ännu mindre procent som hamnade i ett missbruk. Särskilt med tanke på hur en man i boken beskrev känslan av ett rus: "när man vet hur bra man mår då man har tagit kokain känns verkligheten så grå då man inte är påverkad". Jag kan på nåt sätt först vad han menar. Som när man vaknar efter en jävligt bra dröm och liksom bara: "Jaha, nä, just det. Det är ju inte så det är." Eller tänk er tanken att sitta utanför ett trasigt tält på en lerig åker med massa sopor och med någon som spelar gitarr och sjunger halvdant. Rätt surt. Men med ett par öl i kroppen-rätt stämningsfullt! Eller när man längtar tillbaka till nåt som redan passerat och inser att SÅ blir det aldrig igen. Det kanske blir fler roliga och lyckliga stunder men just SÅ blir det aldrig mer. Eller att man plötsligt inser att tiden går väldigt fort och att man kanske har sin bästa tid bakom sig och avundsjukt ser på dem som ännu inte är där.
Jag vet att folk inte vill läsa om sorgliga saker. De vill läsa om roliga saker men jag är inte rolig idag. Och jag vet att jag inte skulle bli för personlig men det är väldigt svårt när man är en person. Vad ska jag rita för bild till detta då? Nåt poetiskt. Well, I'll try. Med önskan om fler roligheter nästa gång säger jag hejdå.
 

Små grå möss

Kategori: Allmänt

Idag, som alla andra dagar, skulle jag ut med hundarna. Trots at det snöade och dessutom låg snö på marken så var jag inte sugen. Men jag drog på mig mina regnbyxor utanpå mina happypants (byxor man blir glad i) och min regnjacka och mina fodrade gummisar och gav mig av. Efter en och en halv timmes omkringhalkande i skogen var jag tillbaka utanför huset. Då ville hundarna leka med bollen. Jag gav med mig eftersom jag nästan alltid tycker lite synd om mina hundar när de inte får sin vilja igenom (trots att de förmodligen har ett av de bästa hundliven man kan tänka sig). Jag tog i alla fall bollkastaren (utan den kastar jag ca 5 meter och det blir liksom ingen sport för hundarna) och stövlade bonnigt ut på åkern utanför vårt hus. Men denna dag var det tydligen nåt som var mer intressant än att jaga tennisbollen. Det snöade nämligen igår och genast började Love böka i varenda uppstickande grästuva som stack upp ovanför snön. Samba har ju ingen egen vilja utan gör det som Love gör så hon struntade också i bollen och började böka. Jaha, nu äter de koskit igen, tänkte jag. De äter nämligen koskit så ofta de kommer åt varav de också luktar koskit halva året men jag pussar och kramar dem ändå för de är ju fortfarande gulliga. Men det var inte koskit denna gången, blev jag snabbt varse, för plötsligt började Love attackera snön som än räv på råttjakt och då insåg jag vad det var de höll på med. För rätt som det var fick jag syn på en liten, liten droppformad, mjuk gestalt som hoppade som en liten minidelfin mellan snödrivorna-en urgullig mus! Jag blev förfärad! Nej! Skrek jag och hötte med bollkastaren! Nej! Jag rusade mot Love för att avbryta mordet och hann fram men då fick jag syn på en ny liten delfin som förtvivlad hoppade fram i snön. Samba fick också syn på den och hennes råttfångar-instinkt var snabbare än min räddarinstinkt och vips hade Samba den lilla mjuka bollen mellan sina tassar (dock oskadd). Jag skrek så högt så hade grannarna hört mig så hade de nog trott att det var jag som fallit offer för en mördare! NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Skrek jag och som tur var släppte Samba musen i ren förvåning och det söta djuret slank in under snön. Jag rusade ut från åkern och skrek högt: -Nu går vi in! Hundarna som redan varit ute en bra stund följde villigt med. Jag andades ut. Jag kommer inte att leka med bollen på åkern en enda gång till utan att först ha skrämt ner varenda mus i marken. Hur nu det ska gå till. Hade det varit harar eller nåt hade det kanske känts lite mer okey. Lite svinn får man ju räkna med. Men detta gråa, ovala, mjuka, lilla, rädda djur ska inte falla offer för något ont i hela världen. Väl inne igen funderade jag lite över vad som gör att jag tycker så mycket om så små möss. Jag kom till insikt med att hade jag varit ett djur så kanske, kanske hade jag varit en sån mus. Alla kan ju inte vara tigrar, liksom. Det säger folk jämt om man frågar dem vilket djur de skulle vara. Snabbt och självsäkert: -"Tiger." Yeah, right. Konstigt att du inte motsvarar det som människa då... Hejdå!
 

Ta du möss om du törs

Kategori: Allmänt

 

Djur som är demoner

Kategori: Allmänt

Hej! Idag har jag vad de flesta nog skulle kalla ”en stund över”. Löjligt. Det har man väl egentligen hela tiden. Hela livet är väl ”en stund över”. I alla fall tänkte jag ägna den stunden åt min vän bloggen och ett ämne som jag nu har gått och tänkt på i två dagar. Inte konstant men till och från. Dagens ämne är; ”Djur som egentligen är demoner”.

Jag vill så gärna kalla mig för djurvän. Men det finns djur och så finns det ”djur” och de sistnämnda är inget annat än djävulens verk! För att göra det riktigt tydligt och intressant och för att visa att jag har belägg för detta påstående kommer jag att spalta upp dessa varelser nedan. Håll till godo eller håll i er för detta kommer inte bli trevligt (dock väldigt bildande).

 

Numer äckel-ett på listan är paddan/grodan

Detta avskyvärda väsen är ondskan i sin renaste form. Genom att alternera mellan slöa, sega rörelser till kvicka, oberäkneliga hopp utgör den ett stort hot mot oss stackars människor. Med sitt obehagliga utseende och med sina lömska påhopp kan den förstöra vilken trevlig skogspromenad som helst. Den gör allt för att du ska tappa lusten att överhuvudtaget finnas till. Tänk dig att du är ute och plockar svamp. Intet ont anande böjer du dig ner för att plocka en riktigt trevlig kantarell. Du kupar handen runt herr kantarell men vips så får du något kallt och slemmigt rätt upp på handryggen! Med ett skrik som får blodet att isa sig i allas ådror far du upp. Hjärtat rusar. Tårarna bränner bakom ögonlocken och du känner att du är på väg att kräkas för vad är det som har attackerat om inte en groda (eller padda). All lust till fortsatt svampplockning är som bortblåst. Du vill bort från skogen. NU! Men överallt lurar faran! För grodor och paddor finns det gott om. Du stirrar på marken och där är en till och en till och en till! Det är som en mardröm, du måste därifrån men du hindras från att sätta ner fötterna någonstans för de är överallt. Tillslut rasar du hop på marken av utmattning och psykisk stress. Du inser att du aldrig kommer att komma hem mer. Grodorna inser det också. Så när du ligger där på marken börjar de inta din kropp som sin nya boning. Ondskan har segrat.

 

Numer två: fästingen

Så liten och så full av ond bråd sjukdom. Är det inte Borrelia (som egentligen går att bota men som läkarvetenskapen tydligen har lite hangups på) så är det TBE och denna sjukdom kan förstöra dig för all framtid. Du ville bara ut i naturen- du blev aldrig mer dig själv. USCH!

 

Numer tre: huggormen a.k.a hundmördardemonen

Du går på en solig grusväg med vackra blommande ängar på var sida. Du svettas, du känner dig duktig som rastar dina hundar i den härliga sommaridyllen. Din hund ser en pinne. Den hugger tag. Och det är nu den sker – förvandlingen! Huggormsdemonen kan nämligen förvandla sig till pinne för att locka till sig oskyldiga hundar och när bytet är framlockat slår den till! Fort som fan transformeras pinnen till en giftig orm och hugger din hund med ett dödande bett! Det är bråttom nu! Du sliter upp din hund och rusar. Du skriker, springer, svettas sliter upp bildörren och kör i ilfart till veterinären. Har du tur så klarar sig hunden men det blir ingen mer glass den sommarn för bankkontot är tömt efter besöket på djursjukan och du kan aldrig, aldrig mer gå på en solvarm grusväg utan att känna dig otrygg för pinnarna är överallt och hunden är lekfull och i varenda pinne lurar en demon som bara har en enda uppgift i livet; att döda ditt husdjur!

 Numer fyra: nattfjärilen a.k.a den fula skökan-demonen

Denna sköka till demon har gjort ett misslyckat försök att klä sig till dans. ”-Jag är nästan så vacker som en citronfjäril”, säger den. För den har aldrig sett sig själv. Den vet inte att dess dräkt är grå och brun och äcklig. Den tror att alla vill ha den men ack nej. Prostituerade kallades förr för nattfjärilar. Och denna jämförelse slår inte helt fel för var gömmer sig nattfjärilen allra helst? Jo, i ditt sovrum! När du trött och go skall krypa ner i dina nytvättade lakan för en god natts sömn så far den fram! Med ett kraftfullt vevande och en okontrollerad framfart skrämmer den dig med sina sköra, sorgliga vingar! Du blir förskräckt och rusar till fönstret för att få ut den men hur du en viftar så känns det som att nattfjärilen bara har ett mål; att vara hos dig! Likt en efterhängsen, oönskad beundrare försöker den tvinga sig på dig! Du vet att du inte kommer att kunna sova så länge nattfjärilen är i ditt rum så det slutar med att du sitter ihopkrupen på golvet, stirrandes in i väggen medan dagen gryr och du kommer sedan att gå likt en zombie i trans resten av veckan. Kanske hela livet.

Numer fem – kanadagåsen a.k.a fjäderdemonen

När jag var 4 år bet en kanadagås mig i fingret i Stadsparken. Jag kommer aldrig låta det ske igen.

 ”-Men jag är ju bara en fågel”, säger kanadagåsen. Jaså döh? En fågel på sisådär 12 kg. Inte normalt! Inte normalt att du vaggar omkring likt en kvarleva sedan dinosaurietiden och absolut inte okey att du väser som en orm om jag råkar passera dig på 10 meters avstånd. Du flyger för lågt också. Det känns som att bli anfallen av en helikopter. Du har helt enkelt inte här att göra. Go back to Kanada!

 

Numer sex: kräftan a.k.a ätbar demon

Ja, kräftan, som mat är du jättebra och god. Men i vattnet! Usch! Du står i vattnet. Du känner något hasa över din fot. Är det en kräfta? Du vet inte! Och det är det som gör det så himla otäckt! Du vet att det kan finnas kräftor i sjön där du badar och nu känner du nåt som mycket väl skulle kunna vara en. Du vill bada. Det är varmt och du behöver svalka dig men vem kan bada med något som nyps? Vem kan bada med något som liknar en stor svart insekt med känselspröt och allt! Du tappar sugen. Kräftan skall på tallriken vara och bara där.

Numer sju blodigeln a.k.a vattnets vampyr

Bara namnet ger mig gåshud. Dess form äcklar mig. Dess färg äcklar mig. Alla vattendrag som kan tänkas innehålla detta väsen äcklar mig.

 

Numer åtta: älgflugan a.k.a förföljaren från helvetet

ALDRIG har jag fått av mig mina kläder så snabbt som när jag råkat få med mig en älgfluga in från stallet, där jag varit med min syster. Aldrig har jag sprungit så snabbt in i duschen! Detta väsen vill lägga ägg i ditt hår. Det vill lägga ägg i dina hundars päls, i dina krukväxter, i dina kläder, gardiner, dukar, mattor, ALLT! Grå, matt, slö i rörelserna men ack så listig. Om något djur någon gång tar över världen så kommer det att vara älgflugan.

 

 

Numer nio: nyckelpigan a.k.a mardrömmens mästare

När jag och min kusin var små brukade vi bygga ”nyckelpige-land”. Vi byggde ett roligt landskap för nyckelpigorna med pinnar och stenar sen fångade vi en 30-40 styck och placerade dem i landskapet. Vi stängde inte in dem. De fick flyga när de ville. ”-Lek inte med nyckelpigor”, sa mamma, ”du vet att du drömmer mardrömmar sen”. Men jag lekte och visst, sen vaknade jag på natten och SKREK på mamma! – ”Det är nyckelpigor i min säng”! Flera gånger samma natt fick mamma komma och skaka mitt täcke och lyfta på kudden och tända lampan och förklara att nej, det är ju inte det denna gången heller. Men inte hjälpte det. Så fort jag somnat var de där igen. Krypandes och kryllandes. Nyckelpigor i drivor. Som röda, svartprickiga demoner i min säng!

Jämna det med marken (allt)

Kategori: Allmänt

I tre dagar har jag varit på ett riktigt uselt humör. (Ja, jag anser att jag i vanliga fall har ett trevligt och glatt humör.) Jag kan, som tur är, behärska mig på min arbetsplats. Gud, vad jobbigt det hade varit annars! Nu börjar jag dock bli riktigt trött på att vara den här sura, bittra, lättirriterade, bråksugna, martyriska, trötta personen. Jag har dessutom ingen ork till någonting och blir helt slut av att bara gå en liten hundpromenad. Igår tvingade jag dock ut mig själv att gå i två timmar med hundarna (och det var inte för min egen skull, det ska gudarna veta). På tillbakavägen övervägde jag att lägga mig i vägkanten och spela avsvimmad tills någon hittade mig. Dock är det rätt svårt när man samtidigt ska hålla i två koppel. Jag tog mig i alla fall hem. De sista metrarna kände jag mig som ”Barnen på Frostmofjället” eller vad det heter. Väl hemma dammsög jag, torkade golven, la i tvätt, bytte lakan och ställde mig sedan för att baka en sockerkaka eftersom jag har blivit besatt av tanken på sockerkaka då vi pratat om detta under till bakverk på jobbet.

Att baka en sockerkaka är lätt. Det vet alla. En 6-åring kan baka en sockerkaka. Många människor har säkert receptet i huvudet. Inte jag. Men jag har den rutiga kokboken som alla svennebananer har hemma så jag följde receptet och instruktionerna till punkt och pricka. Nöjd med mig själv kröp jag sedan upp i soffan med både tv, bok och telefon (eftersom jag är för rastlös för att bara ägna mig åt en av sakerna). Efter prick 35 minuter gick jag ut i köket, stack en provsticka i kakan (så moget) och gjorde bedömningen att den behövde stå inne en stund till. Efter ytterligare 8 minuter gick jag ut igen och kollade till den. Den såg utmärkt ut. ”Tag ut kakan och stjälp upp den på ett galler.” Sade rutiga kokboken. Ok, tänkte jag, då gör jag det. Jag skakade och skakade. Kakan ville inte ut. Jag skakade och bankade. Nu ville ca 1 dl av kakan ut. Den rann ut över gallret och droppade ner på köksbänken och ströbrödet fastnade i det citronsmakande kladdet och blev som lim på bänkskivan. Jag blev så arg så jag inte visste var jag skulle göra av det. Jag tog kakjäveln och hivade in den i ugnen igen. Nu med et stort hål i mitten. Sen fick den stå där tills jag inte orkade vänta längre och när jag tog ut den var det fortfarande hål i mitten. Den var jättegod. Visst. Men jag kände mig som en funktionshindrad, misslyckad hemmafru som inte ens klarar av att baka en sockerkaka. Jag skar en stor bit som jag snabbt tryckte i mig och skyllde sedan på en råtta när H kom hem. Sen åt vi pannkakor. Jag sa att jag ville ha 5 stycken. Det fick jag inte för pannkakorna fastnade i stekpannan fast det inte var jag som stekte dem. Detta gjorde mig, naturligtvis, ännu argare.

 
 
 
 
   
Idag vaknade jag och kände mig lika trött som igår och i måndags. Alltså, nu får det vara bra! Jag går och lägger mig igen nu och när jag vaknar hoppas jag att det har gått över så att jag med skratt och klang kan åka till jobbet och bidra till en aktivt positiv, lättsam och uppsluppen stämning! Yes, I can! (Obama.)

-”Har du mens”?  tänker en del dumhuvuden nu. Det är sådana människor som tror att tjejers känslor enbart hänger ihop med detta kroppsliga fenomen. Nä, jag har inte mens. Inte PMS heller och inte är jag lite gravid. Jag vet inte själv var denna agg kommer ifrån. Jag måste ha blivit drogad (som alla som blir för fulla säger varje gång det händer något oväntat som det lätt gör när man blir för full). Hejdå, god natt och med anhållan om ett glatt återseende!

Nähe du, där fick du fel...eller?

Kategori: Allmänt

Wohoo! Reunion för mig och bloggen! Jag vet inte hur länge det kommer att vara men just nu känns det i hela kroppen att jag vill skriva. Idag är en bra dag. Jag har tatuerat mig och jag har köpt nya walkingskor som jag har invigt med en 8 kilometer lång promenad med hundarna. Det var under denna promenad som jag kom att tänka på dagens ämne och jag vill här med passa på att utfärda en varning! För dig som har tänkt skaffa hund någon gång i ditt liv, läs först följande varning!

Kameleonthund

Kameleonthundarnas valpar är mycket söta och det är det som är så farligt. Med sin tilltalande storlek (pyttesmå) sina hjälplösa pip och lite ledsna ögon faller man dit direkt. Uppfödare av dessa hundar annonserar gärna med ord som ”underbart gulliga minivalpar ” ”världens sötaste snöbollar” eller ”bedårande småvalpar” och när du sedan tittar på bilderna av valparna kan man inte påstå att uppfödaren talar osanning. Så du åker dit. Du har inte ens bestäm dig för att du vill ha en hund och du har än mindre bestämt dig för just dessa hundar men när du kommer dit och ser de pyttesmå, mjuka bollarna så lägger du genast handpenning på hela kullen.

Några veckor senare kommer du tillbaka för att hämta hem din flock. Valparna har förvisso växt en aning men de är fortfarande (nästan) precis lika söta. Nöjd och stolt över din bedårande kull åker du hem, intet ont anande.

Första tiden blir du glad när ALLA människor du möter vill klappa dina valpar men efter ett par dagar är det nästan besvärande. Om du bara visste vad som komma skall... Veckorna blir till månader och en morgon vaknar du upp och ser att valparna har genmanipulerats under natten! Plötsligt har du ett gäng tonårshundar hemma och de liknar inte alls de söta dunbollar du åkte hem med. Du tar dem till veterinären för något måste ha gått snett. Är de sjuka? Fick du med dig fel ras från uppfödaren? Eller har någon förgiftat hundarna med fulmedel? Nej, inget av det stämmer. Din valp håller på att transformeras till den fula tanthund den egentligen är. Valparnas näpna utseende dolde rasens egentliga fulhet! Du köpte något bedorande-det växte och blev fult.

Du tvingas nu att byta namn på alla valparna. De passar inte längre att heta ”Smulan” ”Mini” och ”Prick”. Du tvingas nu att börja kalla dem för ”Fiffi” ”Silvia” och ”Lady”. Alla vill inte hälsa på din flock när du går ut. Men alla tanter vill för de har ju haft precis en sådan hund innan de blev för gamla.

Du har svårt att vänja dig vid hundarnas nya utseende. Du försöker tänka att ”skönhet kommer inifrån” men du vet att det är en stor fet lögn. Tillslut har du i alla fall accepterat dina fula kamrater. De har ju som man säger ”ett trivsamt sätt” (i alla fall ibland) och efter 17 år i hundarnas sällskap har du blivit alldels hjärntvättad så när det är dags att köpa en ny kull tar du kontakt med din gamla uppfödare och kör på samma kameleonthund igen. Och så fortsätter det. Hela livet. Och du kommer att säga till alla att du ”har haft hund hela livet” men innerst inne vet du att du aldrig har haft någon hund. Du har bara haft kameleonter. Slut.

 

Fråga mig nu inte vilka raser jag syftar på. Ni vet. Alla vet. Det är bara sånt man vet. Vad är det för fel på dem då, undrar ni nu då. Inget, svarar jag. Det är bara det att ”what you see is not what you get”.  Tänk på det.

Hejdå!

Bisarr och enformig-det är jag det

Kategori: Allmänt

Jaaahaa, att jag har inte haft varken tid eller inspiration till min vän, bloggen, på ett bra tag.
Häromdagen läste jag ett citat som löd: "lyckliga människor behöver inte blogga". Visst, men det beror kanske på vad man bloggar om. Om man gör det för att hävda sig och visa upp sin dyra inredning och sina fina märkeskläder så kanske det ligger nåt i det. Men jag skulle vilja kontra med : "lyckliga människor behöver inte måla upp en låtsasvärld med låtsasvänner på Facebook". Nog om detta.
 
Idag ska jag, när jag har tvättat, åka upp till huset och hjälpa H att bygga. Det är en sån där sak som jag känner mig viktig när jag gör. Jag ikläder mig mina svarta snickabyxor med måttstocken i fickan, en prilla under läppen och mössa inomhus.
Jag har bara ett krav som måste uppfyllas för att jag ska hjälpa till i huset och det är att jag får lyssna på radiodokumentärer i mina hörlurar när jag bygger. Jag blir arg när H vill prata med mig och jag tvingas pausa och ta av mig lurarna. Och det händer ju då och då för jag är antingen överdrivet noggran eller för hårdhänt och slarvig när jag skruvar, river eller petar bort gammal färg med kniv. Jag har dessutom väldigt svårt att lyssna på instruktioner eftersom jag har svårt att se att något annat sätt än mitt kan vara det bättre. Men när H har fått instruera mig och jag väl har kommit igång och fått på en riktigt deprimerande dokumentär eller en upprörande samhällsgranskning då kan inget stoppa mig! Jag vill bara jobba och jobba och jobba. Jag märker inte om jag är hungrig eller törstig och när H vill ta kaffepaus blir jag frustrerad för jag har så jävla trevligt i min egen värld. Det bästa är när jag får en riktigt enformig uppgift så att jag kan göra samma moment om och om igen utan att behöva tänka eller mäta (vilket i och för sig också får mig att känna mig viktig) så att jag kan gå in i radioprogrammet helt och hållet.
Jag kan inte sitta still och lyssna på radio, bara om jag kör bil, därför är detta perfekt och ju hemskare programmet är, desto mer njuter jag. Igår skulle jag packa flyttkartonger. Det är riktigt surt så till de behövde jag en riktigt bisarr historia. Jag sökte på "mord" (naturligtvis) i SR-appen och fick träfff på "Mord i svartvitt". Herregud! Hur bra lät inte det! Med en köpp glögg i ena handen och  "Salaligan" (kända mord i Sala på 1930-talet) i öronen gick packningen som en dans! Får se vad jag hittar för deprimerande, upprörande, hemskt idag för här ska spacklas metervis med väggar!
 

Akta! Det är djupt!

Kategori: Allmänt

En fras som jag tycker mig höra ganska ofta är följande:
"Good things happens to good people". Hur kan man säga nåt sådant? I samma stund som man säger det så säger man ju samtidigt att "bad things happens to bad people". Okey? Så människor som har råkat illa ut på ett eller annat sätt de förtjänar det för de är bad? Äh, det är lite som det där jävla påfundet att om man exempelvis föds med en missbildning så är det ett straff för att man var en dålig människa i sitt tidigare liv. Det finns ju en del sekter som tror på sån skit. Jag gör det inte. Och jag tror inte heller att "good things happens to good people". Jag tror att alla får en del good och en del bad. Sen är det ju också väldigt få människor som är goda rakt igenom. Jag känner typ ingen.
 
Anledningen till att jag kom att tänka på detta var i alla fall, nu blir det djupt mina vänner, att det är så många saker som jag har "fått" utan att behöva kämpa. Eller också så har jag kämpat utan att vara medveten om det. Jag vet inte.
Any way, när jag var liten så ville jag ha en bondgård. Jag fattade väl inte att det är ett heltidsjobb som förmodligen är väldigt slitsamt. Jag föreställde mig bara att jag gick omkring till djuren och klappade dem och matade dem lite grann.
Min högsta dröm har dock alltid varit en egen hund. En gång var mina grannar hundvakter åt en cockerspaniel (en röd) och en labrador. Jag var väl typ 5 år men jag fick i alla fall hålla i kopplet lite. Sedan dess har jag alltid velat ha en svart labrador. Helst en som drog mycket i kopplet så att det blev roligare att hålla i.  -"Du får skaffa en hund när du är vuxen." Sa min mamma och pappa alltid när jag tjatade. Men jag ville ju ha en hund NU för när man är vuxen kan man ju inte springa på en äng och göra indianhopp med hunden glatt stretandes i kopplet för då har man ju bröst som är i vägen, tänkte jag. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det här med brösten skulle förstöra hela upplevelsen. Konstigt, jag vet, men jag var väldigt mycket som en kille när jag var liten. Dock har jag nu, inte bara, en svart labrador utan även en liten vit och busig hund och båda drar jättemycket i kopplet! Och de där brösten som jag inte ville ha-de är inte alls i vägen när man vill göra indianhopp på en äng. Jag har dessutom, alldeles snart, ett hus på landet och om H får bestämma så har vi nog både höns och en getabock snart. Konstigt hur saker blir som man har drömt om utan att man egentligen vet hur det gått till.
 
En annan sak som jag alltid önskat mig är en storebror. Det är ju en önskan som är i princip omöjlig för föräldrar att uppfylla men jag fantiserade om att det en dag skulle dyka upp en storebror som varit ute och rest i typ 10 år. Det blev ju inte så, såklart. Men en dag fick jag en bonusbror. En lillebror, i och för sig, som var helt vild och hoppade i soffan första gången vi träffades men som sedan växte till sig och blev både en rolig lillebror och en beskyddande och hjälpsam "storebror" i ett! Tyvärr fick vi inte behålla våran bror så länge och jag saknar honom varje dag. Men jag vet att han är en ängel nu. En tuff ängel med tatueringar som kör bil i himlen alldeles för fort och som alla änglatjejer blir kära i.
Jag förtjänar säkert inte allt fint som jag har fått. Jag förtjänar inte heller den sorgen som det innebär att mista ett syskon. Det förtjänar ingen. Men vad jag vill ha sagt med detta är att bra saker och dåliga saker händer alla människor. Och man kan få precis alla sina drömmar att slå in men man ska inte ta för givet att de varar för evigt.
Jag har fortfarande några saker som jag vill ska slå in. Och det kommer de att göra för eller senare. Men jag säger inte vad det är förän det har hänt.
Hoppas ingen har tagit illa vid sig av ärligheten i detta inlägg, ibland kan jag faktiskt vara allvarlig också. Men bara korta stunder.
 

En konstig njutning

Kategori: Allmänt

Mmmm! Nu har jag betalat denna månads räkningar (förutom all skit som dras på autogiro alltså). Det är nåt nästan sjukligt i den njutning som det ger mig att göra den viktiga saken. Det är en blandning av självbelåtenhet, viktigpetterhet och glädjen över att kunna försörja sig själv.
Jag njuter även av att flytta pengarna mellan mina olika konton.Därför brukar jag dessutom flytta över en ganska stor summa (stor för att vara arbetarklass) till mitt sparkonto som jag sedan naggar på under månaden för annars hade jag inte klarat mig-jag är ju liksom inte rik på riktigt. Och visst, hela summan är inte kvar i slutet på månaden men under några veckor (eller dagar) känner jag mig ändå väldigt ansvarsfull med mitt feta sparkonto.
Jag njuter även av att se pengarna på mitt pensionskonto växa sakta, sakta, sakta. Är för snål för att sätta in mer än 100:- i månaden till ålderns höst men lite växer det ju i alla fall.
Jag inser att detta beteende och den njutning som detta ger mig gör mig till en riktig kapitalist som tycker att det är väldigt viktigt med pengar. Dessutom känner jag mig väldigt mycket lyckligare de få gånger som min lön är lite högre än normalt till följd av nåt övertidspass. Man vill ju inte vara en kapitalist va. Det är ju bara så. Man vill inte vara materialist heller. Man vill kunna gå där i sina 5 år gamla koftor från second hand och prata om att man har andra värden i livet och att pengar är en världslig sak som inte gör någon lyckligare. Men tyvärr, pengar gör mig lycklig och ju mer jag har dessto tryggare och nöjdare känner jag mig. Och jag har insett att folk som säger att man inte kan köpa lycka för pengar de har inte försökt. Tur att jag har bestämt mig för att bli riktigt rik en dag för det kommer passa mig bra. Dock betyder inte detta att jag inte vill betala skatt eller skänka pengar till välgörenhet-det gör jag gärna. Jag är inte egoistisk bara för att jag själv vill ha mycket pengar. Man behöver inte vara det. För man vill ju inte gå på högerfest och vara fin i kanten. Eller hur?
 

Snåla kvinnor

Kategori: Allmänt

Jag har åter fått det bekräftat. Det är bättre att handla mat av en man.
 
Man får (nästan) alltid mer mat när det står en man på andra sidan disken. Och tro mig, jag har hämtat mat på de flesta snabbmatsställena i den här stan. Idag var jag på Tortellini. Jag älskar deras pasta! Älskar! (Idag skulle jag dock köpa en sallad eftersom jag inte orkade vänta 5 minuter på att få min mat.)
Till mitt förtret så dyker en kvinnlig personal upp bakom disken. Hon fyller upp hela plastskålen med isbergssallad så att hon absolut inte ska få plats med de goda (och dyrare) ingridienserna. Hon lägger i två (2!) tomatklyftor och jag skojar inte när jag säger att hon räknade ärtorna så att jag inte skulle få för många. Jag ville även ha parmaskinka i min sallad. Jag fick en skiva! Så jävla snålt. När jag har hämtat sallad där tidigare och det har stått en man bakom kassan så har salladsbunken sett helt annorlunda ut. Samma sak gäller på flera andra ställen. Det är bekräftat, av ingen mindre än mig själv, så det är inget att orda om. Frågan är bara varför det blir så här..?
Kan det vara så att andra kvinnor tycker att jag borde äta mindre för att de tycker att jag är tjock? Nä, det känns inte troligt. Varför skulle det vara ett problem för dem?
Tror de inte att jag kommer orka mer mat eftersom de själva äter ungefär en barnportion och sen är "proppmätta" (läs:egenligen fortfarande hungriga men det är ju okvinnligt att äta mycket)?
I så fall kan jag säga att - jo, jag kan äta som en riktig jävla skogshuggare så jag kommer inte att slänga er dyrbara mat även om det får mig att framstår som en riktigt glupsk, manhaftig person.
Är det kanske så att de bara är snåla? Ja, kanske, men varför skulle de bry sig om att det går åt lite mer mat om det inte ens är de som äger restauraneng/fiket/cafét?
Eller är det bara så att kvinnor överlag inte tycker att jag ser ut som en person som förtjänar att äta? Ja, det verk
 
ar mest troligt. De missunnar mig ett rejält mål mat! Kanske ser de när jag parkerar min bil 1 meter från ingången och masar mig in och kanske syns det på mig att jag är en lat och bekväm männsika som aldrig har brytt mig om att lära mig laga mat? Javisst, jag säger inte emot. Det är alldeles korrekt att det är så det ligger till. Men snälla, försök inte att straffa mig med en jävla barnportion för det! Jag betalar ju för maten och den är inte alltid så billig heller och då kan ni väl åtminstonde unna mig lite proteiner? Nästa gång ska jag beställa en sallad utan sallad och kräva att de fyller hela plastbunken med kött, för det är jag värd! Hör ni det alla snåla kvinnor bakom disken!
 

Skrik och pepparkakslukt

Kategori: Allmänt

Ohhhiiii! Finns det nåt härligare än att vara ute och gå i novembersolsken med sina älsklingar (hundarna) och plötsligt överösas av pepparkakslukt! En pepparkakslukt som låg över hela Friaredalen dessutom så jag behövde liksom inte kliva ur den! Jag blev helt lycklig! Dessutom så gick jag och lyssnade på en podsändning av "Spanarna". Jag vet inte om det är ett ålderstecken men jag tycker att det är ett mycket underhållande program.
 
Jag lyssnar ofta på radio när jag är ute och går. Oftast dokumentärer eller samhällsprogram men jag har lyssnat på så himla många nu så idag gick jag på "Spanarna". Jag tyckte, som sagt, att det var väldigt kul och detta ihop med pepparkaksdoften gjorde mig så euforisk att jag gick och skrattade för mig själv. Följden blir ju också att när jag då pratar med hundarna så gör jag det väldigt högt, för att det gör man ju när man har lurar i öronen; -"Duktig Samba!" skriker jag och "-Nä, kom nu Love!" " -Nä, ni får inte skälla!" Ett par konstiga blickar fick jag men annars tycker jag att folk hade väldigt mycket överseende med både skratt och skrik. Det var inte så att de gick över till andra sidan gatan eller nåt. Men jag såg nog förvisso inte särskillt farlig ut i mina jazzbyxor, min stickade mössa och min väst från slutet av nittiotalet.
 
I helgen hade jag ju utställning. Jävlar vad konstnärligt det låter. Jag var uppspelt som en 4-åring på julafton men samtidigt så nervös att jag blev lite av en annan person. Jag var överlycklig och generad på samma gång.(Inte ofta det händer förresten.) Jag brukar ju tycka om att vara i centrum men detta var nästan lite over the top, så att säga. Jag visste inte vilken roll jag skulle ta. Mogenrollen eller barnrollen. Det blev en konstig mix. Sen gick jag ut på krogen och blev pojken med guldbyxorna. Festligt och helt i sin ordning då jag faktiskt spenderat ovanligt lite pengar denna månad. Nu är bensinpumpen på bilen sönder. Plötsligt inser jag att jag var lite väl rik i lördags. Men som vi brukar säga, det drabbar ju ingen fattig och på fredag är det löning igen och då är det ju skönt att man har hunnit göra av med lite av lönen sen sist! Hö hö hö, skrockar jag högeraktigt.

Offer inhyres

Kategori: Allmänt

Jag funderar ofta på hur mina hundar skulle reagera om jag blev överfallen.
Eller nä, jag funderar på hur LOVE skulle reagera. Samba skulle sätta svansen mellan benen och pipa i högan sky. Det skulle förövaren förmodligen tycka var lika skrämmande som att få en vaniljbulle kastad på sig.
Men Love däremot kanske, kanske skulle angripa. Jag är väldigt nyfiken på detta. Undrar därför om det finns någon frivillig som kan tänka sig att ställa upp? Självklart kommer jag att ha Love kopplad så jag kommer ju inte att låta henne bitas eller så. Jag vill bara se hur hon reagerar.
Men, kära vänner, tänk nu inte ens tanken att "Hö hö, jag ska minsann smyga mig på Irene och skrämma henne lite." Det är nämligen så att jag är världens kanske mest lättskrämda person. Det är därför viktigt att jag är med på noterna när detta ska ske för annars finns det risk att jag överreagerar lite grann och utsätter dig för någon typ av vasst, penetrerande våld. Kanske har jag en liten täljkniv i fickan? Jag säger inte att jag brukar ha det. Men kanske har jag det just då. Och jag vill verkligen inte skada (döda?) någon. Jag vet ju liksom att det är jättesvårt att gömma en kropp så att inte hundarna hittar den (det har jag sett på Veckans brott).
Dessutom har jag drömt flera gånger att jag har dödat en annan människa och det har gett så kraftig ångest så det vill jag inte uppleva igen.
Men som sagt, du som är sugen på ett litet adrenalinstinnt äventyr-hör av dig så kan vi testa Loves försvarsinstinkter.
 
Här kommer några bilder på Love så kan ni ta ställning till om det kan vara nåt för er att agera angripare. (Jag tar inte ansvar för sönderbitna kläder och dylikt. Särskillt inte om det är dyra märkeskläder.)
Love-gladiatorn.
 
 
Love biter mig i baken.
 
 
 
Väldigt ofarlig vaniljbulleboll.

Vargmat

Kategori: Allmänt

Idag kollade jag, som vanligt, på tv när jag åt min frukost. Rätt som det var kom de lokala nyheterna på.
De brukar vara ganska skrattretande tycker jag men inte idag. En varg har skymtats inte mindre än tre gånger i närheten av Dummemosse. Hade det inte varit för att den även hade attackerat en hund så hade jag inte trott på det. Jag menar, man vet ju hur folk är. Ser de någonting större än en katt i skogen så är det ju självklart en varg. Detta tog jag dock på allvar. Jag blev jävligt upplivad. (Eller som jag sa till L, "det känndes som att jag vaknade till liv"!)
 
Jag ringde genast två systrar som jag skulle kunna tänka mig vara intresserade av vargsafari men tyvärr var den ena på väg till skolan och den andra var i stallet. Jag ville ju helst inte åka själv. Inte för att jag är speciellt rädd att bli attackerad men om vargen skulle vara sugen på hund så är det kanske lättare att skrämma bort den om man är två modiga "vuxna". När ingen av dem kunde funderade jag ändå på att åka själv:
 
-"Men gör inte det." (Sa L.)
-"Varför inte".
-"Men tänk om den attakerar".
-"Ja, men jag lär ju inte dö. Den kommer ju liksom inte äta upp mig. Fast i och för sig, om den skulle göra det så vore ju det verkligen det häftigaste sättet att dö på. Då vill jag ha en gravsten som ser ut som en varg med öppen mun och så kan man ana mig där nere i magen."
-"Okey".
 
Nu blev det inte så att jag åkte i alla fall. Det hade ju varit lite pinsamt att stå där i Jnytt sen med två tomma koppel och erkänna att man for upp som en raket till Dummemosse efter att ha sett nyhetsinslaget på tv...
 
Jnytt: -"Såg du inte att det var en annan hundägare som blivit attackerad och att hunden höll på att stryka med?"
Jag: -"Jo, men jag tänkte att jag skulle skrämma vargen om den kom."
Sen hade man ju varit utdömd som en vargälskande hundhatare for life.
 
 
 

Vad är det för fel på folk?

Kategori: Allmänt

Svar: mycket.
Idag hittar jag detta fantastiska "öppna brev" till ett företag på Facebook. Det har ju blivit så jävla inne nu att skriva öppna brev till företag och klaga, alternativt höja till skyarna. Jag skiter i vilket men här någonstans går min gräns. Först trodde jag, naturligtvis att det var ett skämt men då jag ser att brevskrivaren själv har svarat på kommentarer till inlägget och (tydligen tagit illa vid sig av vissa av dem) så inser ja att, nä, detta är på riktigt. Läs gärna "brevet" först så ni fattar vad jag pratar om:
Ooookey. WTF! Visst, det är jävligt surt att bli bestulen på sin plånbok. Jättetråkigt. Men vad gör man när man kommer till kassan och inser detta? Jo, låt mig utbilda er!
 
1. Man ringer sin bank och spärrar sitt kort.
 
2. Man gör en polisanmälan så att inte tjuvarna kan använda den eventuella legitimation som finns i plånboken.
 
3. Man förklarar för personalen i butiken vad som har hänt så att de kan vara uppmärksamma på detta.
 
4. Sen tar man kontakt med en anhörig/vän, förklarar situationen och ber att få låna lite pengar tills man har fått ett nytt kort/hunnit besöka sin bank.
 
5. Därefter åker man tillbaka till affären och fixar sina inköp.
Vi får ju hoppas att han inte hade så dålig framförhållning att han var ute 30 minuter innan kalaset skulle börja för i så fall verkar han ju ändå inte vara så jätteintresserad av sin sons kalas.
 
 
Hur bör man då INTE bete sig om man är en vuxen människa som råkat ut för en liknande händelse:
 
1. Man bör inte börja lipa i kassan. Varför? Jo, det är visserligen inget fel på att visa känslor men det finns faktiskt människor som har varit med om betydligt värre saker än detta så snälla-ta dig samman!
 
2. Försöka få saker gratis genom att lipa i kassan. Det var ju inte din livsviktiga hjärtmedicin du skulle hämta ut. Eller? I värsta fall får du väl förklara för din son att "tjuvar tog pappas plånbok och därför får du en present när pappa får tillbaka den". Om nu personalen på Coop hade velat skänka dessa varor till mig hade jag faktiskt tackat nej. Det finns faktiskt människor som verkligen behöver välgörenhet men jag är inte en av dem och det tror jag inte att du är heller för då hade du inte unnat dig folköl för att din son fyller 7 år.
 
3. Varför skulle personalen på Coop ge dig en rundvandring? Borde du i så fall inte tackat nej till detta? Du kunde vä istället ägnat din tid åt att göra ovan nämnda saker. Typ spärra ditt kort och se till att inte dina personbevis kom i orätta händer. Ja, fy fan. It´s a lipsills word!