everybodyknows.blogg.se

Igår hade min hyresvärd visning av min lägenhet. Detta är någonting jag inte känner mig helt bekväm med. Jag hade därför funderat ut en riktigt sjuk sak som man skulle kunna göra under visningen. Jag diskuterade detta med min syster Ann. Hon lovade mig 1000 kronor om jag genomförd det. Dock kunde jag inte med även om det hade varit väldigt kul och jag hade blivit lite rikare.

För det första hade ju ingen utomstående trott på mig när jag berättade om det i efterhand och för det andra finns det en viss risk att hyresvärden hade ringt polisen och sen hade jag varit utdömd som psykopat och aldrig mer fått ett hyreskonytrakt i resten av mitt liv. Any way, tycker fortfarande att det var en bra idé så jag delar med mig av den så kan ni andra köra den närhelst det passar.

 

Tänk er följande:

 

Hyresvärlden och den tilltänkta hyresgästen ringer på dörren i tid för utsatt visning. Jag öppnar helt normalt, välkomnar dem in och säger sedan:

-"Titta runt ni, jag ska bara gå på toaletten."

På toaletten har jag gömt ett stycke svart hoodtröja, svarta byxor, min otäcka mask som jag köpte till halloween för ett par år sedan och ev. även en lång svart peruk som inhandlades vid samma tillfälle. Jag byter snabbt om och medan mina gäster står med ryggen mot hallen smyger jag ut och glider upp bakom dem. Jag gör ingen stor scen...jag bara smyger förbi bakom dem med böjd rygg och krumma leder och viskar lite disskret:

-"Det spökar här". Sen smyger jag tillbaka till toaletten, byter snabbt om till vanliga kläder, tar av mig mask och peruk, gömmer kläderna och kommer ut helt vanlig och frågar nåt i stil med:

-Jaha, vad tycker du om lägenheten?".

Förmodligen kommer då hyresvärden att fråga vad jag sysslar med men då verkar jag bara helt oförstående och blir nästan lite irriterad för att bli oskyldigt anklagad för nåt så sjukt:

-"Nu förstår jag faktiskt inte alls vad du insinuerar. Jag har bara varit på toaletten och jag tycker att det är en ganska grov anklageelse du slänger på mig i mitt eget hem". Därefter vänder jag bara på klacken och går ut i köket och börjar slamra med disken. När det är dags för gästerna att gå säger jag förnärmat:

-"Ja, då hoppas jag att jag slipper bli anklagad för något dylikt vid nästa visning." Varpå jag fnyser och ger hyresvärden en nedvärderande blick. Därefter vänder jag mig till hyresgästen och säger i förtrolig ton: -"Ja, jag får be om ursäkt, jag vet inte vad som flög i henne." Med en blick på hyresvärden.

Som sagt, känn er fria att använda den närhelst ni vill och lycka till!

 

Oh, ha ha... det må jag säga. Jag gjorde ett litet besök på min bloggportals startsida för att se hur andras bloggar såg ut och framför allt för att se vilka bloggar som har flest besökare...

Oh, herregud, jag höll på att somna efter första titten. Den blogg som hade flest besökare var en hockeyblogg. Det har jag i och för sig en viss förståelse för. Har man ett hockey/sport-intresse så kan jag förstå att en sådan blogg kan va intressant. Men där tar min förståelse slut. Samtliga andra bloggar med flest läsare berörde följande ämnen: mode, heminredning, foto (där blogginnehavaren gärna fotar lite suddiga och konstnärliga bilder) och så naturligtvis - vardagsliv. Jag förstår att det finns ett visst intresse för dylika bloggar men jag trodde nog ändå att de bloggarna med flest besökare skulle vara lite speciella, någonting som gjorde just dem intressanta. Visst, det finns en del "vardagsbloggar" som jag har fölljt till och från men då är det pga. att blogginehavaren har skrivit på ett intressant eller roligt sätt.

 

Jag kan liksom inte riktigt förstå det intressanta i att läsa något liknande nedanstående (som jag själv komponerade ihop på ca 3min-lögn rakt igenom):

 

"Hej bloggen!

Nu har jag ätit frukost. Det blev en tallrik fil med fullkornsflingor och en skiva ekologiskt surdegsbröd med ost och groddar samt en kopp grönt te. (Viktigt att visa hur nyttig man är.) 

Härligt med frukost! (Ständigt denna jävla överkäckhet också).

Idag ska jag till stan för att möta upp bästa Therese! (Självklart är hon bäst, du har ju alla de bästa vännerna-I bet she is världens torraste.)

Vi ska prata och fika, blir nog Kaffe Kakan-de har så himla god räksallad-mums ;) (Nyttigt igen+lite gratis reklam för ett fik som förmodligen inte förtjänar det.) 

Ska även lämna tillbaka ett par jeans jag köpte. Tyckte inte de satt så bra när jag provade dem hemma (Oj, det blev fel alltså Vad dramatiskt.)

Får se om det blir någon annan rolig shopping. (Kanske inte, du verkar inte tjäna några pengar så du kanske skulle ta det lite lugnt med det.)

Nu ska jag duscha. Skriver mer sen." (Jaha?)

 

Jag säger inte att min blogg är fantastisk rakt igenom. Jag ligger ju inte ens med i slutet på "mest besökta bloggarna-listan" men ärligt talat - med den konkurrensen vill man ju inte ens hamna där.

Godmorgon!

 

Dagens tankar handlar om små djur och deras gullighet.

Flera gånger om dagen sträcker mina hundar på sig. Så som man själv gör när man pigg och glad vaknar efter knappt 4 timmars sömn. När Love sträcker ut sig ser hon ut so m en graciös panter. Pälsen glänser och man ser alla fina muskler sträckas ut under den kolsvarta pälsen. En klassisk skönhet, helt enkelt. Lillsamba har tagit efter Love och även hon har börjat sträcka på sig. Lillsamba har dock inte så många centimeter att sträcka ut. Och dessutom är hon fortfarande gulligt valprund vilket gör att när hon sträcker ut sig så ser hon ut som en sötlev med ben. Så gulligt så jag nästan snubblar in i klädhängaren i hallen.

När Lillsamba sitter i sängen och kollar på tv och man ser hennes lilla runda kropp bakifrån ser hon ut som ett litet knubbigt Gränna-päron. Det är också så gulligt så jag vill gjuta av henne och göra världens sötaste staty!

 

När jag går med mina hundar händer, det i stort sätt dagligen, att jag möter mammor med barnvagn. Ibland kollar mammorna nästan avundsjukt (joho då) på mina älsklingar. Själv ägnar jag oftast inte ens en sekund åt att försöka se vad de har för bylte i barnvagnen. De kanske tänker: "där går en stackare som inte har barn och därför har skaffat 2 hundar som kompensation". Icke! För jag tänker nämligen: "stackars dig att behöva släpa omkring på den där vagnen hela dagen och inte ens få en glad slick till tack". Tacka vet jag syskonbarn. Där kan man både äta kakan och ha den kvar. Det vill säga; när ungarna blir för upplivade, krävande eller sura så kan man lungt ta sin jacka och sin väska och åka hem. Nu kommer väl en del föräldrar (läs: mammor) att säga: "ja, men du fattar ju inte hur det är att få barn". Nej, och du kommer aldrig fatta hur det är att vara mig. Tack och hej.

Vid ett tillfälle, jag tror det var förra vintern, så stod jag i hallen och skulle klä på mig för att gå ut med Love.

Det var riktigt kallt ute varpå jag valde att dra på mig mina termobyxor ovanpå mjukisarna. Det är hängsel på mina termobyxor. Jag tar alltid på dom också. Det känns så bra när byxorna verkligen sitter som gjutna på kroppen. Rätt som det är så säger min syster Ann, som råka komma ut i hallen: -"Irene, jag ser på dig att du känner dig viktig i de där byxorna". Under en tusendels sekund tänkte jag brista ut i ett: -"Nähe du! varför skulle jag göra det?" Men sen insåg jag att jo, det är ju det jag gör! Jag känner mig jävligt viktig när jag har termosarna på mig. Och nu menar jag inte viktig som en viktigpetter eller som en jävla präktig "jag-kan-de-här-med-att-klä-på-mig-i-kyla-förebild. Jag menar viktig som man känner sig när man klär på sig en uniform och typ går ut i strid! Jag känner mig tuff på ett pliktaktigt sätt.

 

Jag har tänkt på de där då och då sedan dess. Inte jätteofta men då och då. Så häromkvällen när jag skulle ut med hundarna igen i mörkret så kom jag på att:"nähe, dax för reflexer". Jag sträckte mig efter mina reflexband (såna man slår på runt hand-eller fotled) och i samma stund som reflexerna klatschades på plats infann sig känslan igen: viktig. Jag är en viktig person som måste ge mig ut i mörkret och jag är viktig för jag har reflexband på båda armarna.

Vid vissa tillfällen känns det dock inte lika viktigt och tufft med termos och reflexer. Det är när jag vid något tillfälle har begett mig ner till centrum iklädd ovanstående, eftersom det förmodligen kommer att vara mörkt när jag går hem. Väl i stan känner jag mig som ett förvuxet dagisbarn. Jag smyger ner reflexerna i jackfickan och låtsas att jag bara har väldigt tjocka, svarta jeans på mig samtidigt som jag sneglar på jämnåriga i tighta jeans, snygga stövlar och skinnjackor. Jaja, när är de någonsin viktiga any way. Slut.

Dagens störningsmoment är skolungdomar av manligt kön i ålder 13-16.

 

Jag handlar ibland på Coop Konsum vid Friaredalen. Några hundra meter därifrån ligger Bäckadal och även Idas skola. Jag vet inte från vilken av dessa skolor ungdomarna kommer. Men kommer gör de. I drösar far, nä, lommar de in på Konsum. Alltid samtidigt som jag ska dit. Det är bara killar. De är långa, de är i målbrottet, de är högljudda på ett sätt som man är när man vill att folk ska höra vad man pratar om för att man tror att man är cool.

Det är bara det att de är ungefär så långt ifrån coola man kan komma. De handlar två saker. Läsk i flaska (det är ju billigare än burk) och godis. De ska alltid låna pengar av varandra och denna låneverksamhet ska ALLTID avhandlas i kassakön. Där passar de också på att kräva in gamla skulder på si sådär 2-5 svenska kronor.

 

De har väl lika stor rätt som mig att vara på Coop Konsum, tänker ni nu.

Ja, absolut. Bara jag slipper se och höra dem. Framför allt vore jag glad att slippa se vad dessa unga män handlar.

Jag orkar inte se Jolt cola efter Jolt cola glida fram på bandet ihop med chokladkakor från Eldorado (de är ju billigast). Varför måste de sätta i sig detta? De är ju redan högljudda och vakna så det räcker.

 

Jag vet att det inte är rättvist av mig att tycka såhär. Jag har också varit tonåring. Jag har också pratat högt för att jag tyckte att jag sa coola saker. Men ändå känner jag något slags obehag för dessa skolungdomar. Jag stör mig när de kollar ner i min korg för att se vad jag handlar. Jag stör mig för att jag är 10 år äldre men ändå känner mig liten i jämförelse med dessa 180 cm långa vandrande pinnar och jag stör mig på att de handlar snask och läsk fast de uppenbarligen har så lite pengar att de tvingas kräva tillbaka lån på två kronor av varann.

 

Jag kanske är en kärring. Men jag är faktiskt hellre det än en tonårskille som handlar upp hela studiebidraget på Coop Konsum.

När jag tar bilen hem från jobbet kl.23:00 brukar jag lyssna på P4 och programmet "Karlavagnen". De tar upp mer eller mindre intressanta ämnen och folk får ringa in och dela med sig av sina åsikter eller upplevelser.

Många av dem som ringer in har intressanta åsikter. En del är intelligenta och har bra resonemang, en del är berusade eller labila på annat sätt. Jag finner i alla fall ett ganska stort nöje i att lyssna på dessa människor.

MEN, sen har vi en annan kategori av inringare. Och detta är absolut den största kategorin, nämligen: klysch-uppreparna. Alltså jag orkar inte höra dem! Vad de än pratar om, vilken åsikt eller erfarenhet de än delar med sig av så använder de hela tiden olika klysckor och ordspråk! Jag antar att det är för att mildra sin egen ångest men jag orkar inte höra på dem! Jag ska försöka visa på ett exempel för att förtydliga vad jag menar:

 

Programledaren: -"Då har vi ett samtal från Ulla som bor i Laxå och har skiljt sig nyligen och samtidigt blivit arbetslös och utförsäkrad och har cancer. Hur klarar du detta Ulla?" Det är nu Ulla börjar rada upp den ena klyschan efter den andra. Det är "regn efter solsken" "mätta mun efter matsäck" "göra det bästa av situationen" "själv är bäste dräng" "trägen vinner" etc, etc, etc.

Varför? Varför kan man inte bara erkänna att ja, just nu är det skit. Jag ser ingen lösning och jag önskar naturligtvis att allt var helt annorlunda och jag har full rätt att känna så för jag förtjänar inte detta och livet är inte rättvist mot mig just nu.

Jag vill bara hålla för öronen och skrika för jag tycker att det känns så falskt och sorgligt och fast det säkert är menat at låta hoppfullt så låter det bara hopplöst och man behöver inte alltid hålla god min. Man får vara arg och besviken och ledsen och förbannad och man får tycka synd om sig själv. Och ibland kommer ingen glad jävla sol efter regnet. Ibland kommer det bara mer regn men det får man inte låtsas om (och absolut inte säga) för då är man bitter och det är fult. Men let me tell you vad som är ännu fulare än att vara bitter: falsk glädje.

 

Jag vet att det ibland inte finns något annat att prata om än typiskt klyschiga saker  och ibland kan det göra att det känns mindre stelt och socialt accepterat men jag hatar det, Och jag hatar att man känner sig tvingad att delta occh jag hatar att så många människor tror att det är det ända språket som finns. Det är det inte. Slut. 

När vi skaffade vår första hund trodde jag att min besatthet av hundar skulle mattas av något. Jag trodde liksom att jag skulle bli lite avtrubbad av att ha en egen hund och därmed tappa lite intresse för andra hundar i allmänhet. Oj, vad fel jag hade. Inte hjälpte det. Jag pratade ännu mer om hundar i allmänhet och min egen i synnerhet. Jag pratade så mycket om hundar att jag under en årlig tjejresa fick hundföbud. Jag fick inte prata om hundar, inte peka på hundar och inte säga "åååh vad söt" så fort en annan hund passerade. Det gick inte bra. Så efter 5 år så hade jag tjatat mig till ytterligare en hund. En liten hund denna gång. Och då tänkte jag att nu när jag har både en stor och en lite så måste jag ju verkligen bli proppmätt på hundar så nu kommer jag inte ens orka titta om jag ser en söt valp eller en allmänt fin hund. FEL igen! Idag när jag råkade tittat ut genom fönstret fick jag syn på något luddigt, mjukt och runt som precis stack upp över trottoarkanten. Mina ögon ploppade ut. Jag slet på mig jackan och rusade ut med mina hundar för att få se en glimt av det söta. Tjejen som hade valpen hade då lyft upp underverket i famnen och jag ville bara gå fram och slita den ifrån henne och pussa den...men det gjorde jag själklart inte. Jag nöjde mig med ett: -"Åh! Det var den sööötaste valp jag har sett!" Hon .-"Jaså...ha ha...". (Hon måste ha undrat om jag tyckte mina egna hundar var fula. Men det tycker jag naturligtvis inte. De är ju också de sötaste hundar jag har sett. Nu inser jag ju att nu kan vi inte skaffa fler hundar. Det vore helt olämpligt. Ändå kan jag inte sluta kolla Blocker varje dag.

Ett av kraven för att jag skulle gå med på att flytta till hus var att jag skulle få en hel korg med kattungar. Det är sjukt. Jag vet. För det första tål jag inte katter. Jag nyser och får ibland svårt att andas. För det andra: vem ska köpa mat åt 5-6 katter, ta dem till veterinären, passa dem när vi åker bort etc etc. Och jag kan inte heller tänka mig att nöja mig med en katt. Herregud, då är ju hela tjusningen borta. Jag vill liksom kunna ha dem i en korg med en rosa filt och bära omkring på den där korgen med tennisbolls-storleks kattungar i olika färger som ligger ihopkurrade tätt intill varan. Jag vill kunna hålla i två-tre stycken samtidigt och titta på dem när de leker ihop. Nej, det blir nog ingen sån korg. Men då blir det inte heller en enda kattunge. Ska det va så ska det va. Less is not more. Men jag vill inte sluta som en sån där djursamlare som man ser i animal-police på Discovery så jag försöker kväva min längtan efter den där korgen...

Lillsamba fyller 5 månader idag. Hon vill att vi ska fira hela dagen men vuxen som man är måste man ju jobba. Typiskt perfekt. Tur att kompisarna kommer på fredag. Nu ska jag mogna till och åka till jobbet.

En gång hade jag en spanskalärare (spansklärare enl. svenska ordlistan) som var väldigt lik en pingvin. Jag tror att hon på något sätt var medveten om det själv för när jag frågade vad pingvin hette på spanska så blev hon alldeles svart i blicken och nästan skrek:

-"La pinguina!" Ibland har jag tänkt på att det inte alls var så snällt av mig att fråga det. Jag försökte neutralisera det hela genom att direkt efter fråga vad fruktkorg hette på spanska men jag tror inte det hjälpte. (Däremot har jag för mig att hon svarade "las fruktas korgas". Men allt låter ju likadant på spanska så det är ju inte säkert jag minns rätt.)

 

Nyligen fick jag världens gulligaste mössa av min syster, Ann. Jag har ännu inte vågat ha den i pubilika sammanhang men den är verkligen så gullig! Den är sydd som just en la pinguina. När jag tog på mig den idag (för en liten chick bloggbild) var det just det ordet som kom för mig. Alltså hade 3 års spanskalektioner (varav jag var fysiskt närvarande på mindre än 15%) åtminstonde lyckats lära mig någonting. Om jag åker till spanien någon gång ska jag försöka använda det ordet frekvent. Slut.

 

Idag när jag skulle gå morgonpromenaden med Love och Samba så mötte jag min granne och hennes stora mastiffvalp. Mastiffen är cirka en månad äldre än min Samba och borde således bete sig ungefär lika illa, tycker jag. Men nej, den satte sig snällt ner vid sin mattes sida och tittade på mig och mina galna cirkusartister till hundar som skällde, reste ragg och krumbuktade sig för att kunna ta sig fram till jättevalpen. (Valpen hade för övrigt kunnat göra mos av Lillsamba på 2 sekunder eftersom den väger säkert 6 gånger så mycket men Lillsamba tror att hon är en tiger så hon bryr sig inte.)
"-Vad duktig han är!" Log jag uppmuntrande mot min granne samtidigt som jag kämpade för att inte sno in mig i mina två koppel som var fästa vid två galna varelser som var allt annat än duktiga. Jag gillar djur och djur gillar mig men jag har inte den här lugnande effekten på dem...oh nej, jag spelar omedvetet upp dem! Samma sak gäller med barn. Det är ju kul och så men ibland blir det bara för mycket.

Då har man lagt ca 2 timmar på att försöka skapa en blogg och när jag äntligen lyckas (inte för att det blev ens lite som jag tänkt mig men...) så är man helt jävla tom på ideér. Aja, det kommer väl under min händelserika dag som jag har framför mig... Dvs. måla, ensam, inlåst i ett källarutrymme. Nu kanske ni tror att jag konstnärsaktigt ska måla stora fina akvareller och dricka rödvin och lyssna på begravningsmusik. Oh, om det hade varit så väl. Nej. Jag ska måla våtrumsutrymme i helt jävla vanlig vit. Men visst. Det är mycket bättre än många andra aktiviteter.