Små grå möss
Kategori: Allmänt
Idag, som alla andra dagar, skulle jag ut med hundarna. Trots at det snöade och dessutom låg snö på marken så var jag inte sugen. Men jag drog på mig mina regnbyxor utanpå mina happypants (byxor man blir glad i) och min regnjacka och mina fodrade gummisar och gav mig av. Efter en och en halv timmes omkringhalkande i skogen var jag tillbaka utanför huset. Då ville hundarna leka med bollen. Jag gav med mig eftersom jag nästan alltid tycker lite synd om mina hundar när de inte får sin vilja igenom (trots att de förmodligen har ett av de bästa hundliven man kan tänka sig). Jag tog i alla fall bollkastaren (utan den kastar jag ca 5 meter och det blir liksom ingen sport för hundarna) och stövlade bonnigt ut på åkern utanför vårt hus. Men denna dag var det tydligen nåt som var mer intressant än att jaga tennisbollen. Det snöade nämligen igår och genast började Love böka i varenda uppstickande grästuva som stack upp ovanför snön. Samba har ju ingen egen vilja utan gör det som Love gör så hon struntade också i bollen och började böka. Jaha, nu äter de koskit igen, tänkte jag. De äter nämligen koskit så ofta de kommer åt varav de också luktar koskit halva året men jag pussar och kramar dem ändå för de är ju fortfarande gulliga. Men det var inte koskit denna gången, blev jag snabbt varse, för plötsligt började Love attackera snön som än räv på råttjakt och då insåg jag vad det var de höll på med. För rätt som det var fick jag syn på en liten, liten droppformad, mjuk gestalt som hoppade som en liten minidelfin mellan snödrivorna-en urgullig mus! Jag blev förfärad! Nej! Skrek jag och hötte med bollkastaren! Nej! Jag rusade mot Love för att avbryta mordet och hann fram men då fick jag syn på en ny liten delfin som förtvivlad hoppade fram i snön. Samba fick också syn på den och hennes råttfångar-instinkt var snabbare än min räddarinstinkt och vips hade Samba den lilla mjuka bollen mellan sina tassar (dock oskadd). Jag skrek så högt så hade grannarna hört mig så hade de nog trott att det var jag som fallit offer för en mördare! NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Skrek jag och som tur var släppte Samba musen i ren förvåning och det söta djuret slank in under snön. Jag rusade ut från åkern och skrek högt: -Nu går vi in! Hundarna som redan varit ute en bra stund följde villigt med. Jag andades ut. Jag kommer inte att leka med bollen på åkern en enda gång till utan att först ha skrämt ner varenda mus i marken. Hur nu det ska gå till. Hade det varit harar eller nåt hade det kanske känts lite mer okey. Lite svinn får man ju räkna med. Men detta gråa, ovala, mjuka, lilla, rädda djur ska inte falla offer för något ont i hela världen. Väl inne igen funderade jag lite över vad som gör att jag tycker så mycket om så små möss. Jag kom till insikt med att hade jag varit ett djur så kanske, kanske hade jag varit en sån mus. Alla kan ju inte vara tigrar, liksom. Det säger folk jämt om man frågar dem vilket djur de skulle vara. Snabbt och självsäkert: -"Tiger." Yeah, right. Konstigt att du inte motsvarar det som människa då... Hejdå!
